… att vara både stor och liten…

På samma gång.

 

Jag har nämnt det tidigare och håller fast vid det.

Det är tufft, svårt, ibland ledsamt och ibland bra.

 

Tufft, svårt och ledsamt de gånger hon inte kan, inte klarar eller inte helt förstår fast hon så innerligt gärna vill kunna, klara och förstå som många andra. Men också bra tänker jag, att hon genom att delvis ännu vara liten lyckas hålla kvar det allra mest härliga med litenheten. Tänker på den omedelbara glädjen, förmågan att känna sig lycklig för minsta lilla, förmågan att se det stora i det lilla och förmågan att fortfarande vara så enkelt klok, på ett barns okomplicerade vis. Och också bra för glädjen över att känna sig stor och lyckokänslan när allt ”går vägen”.

 

Någon sade till mig att det är lika för alla barn.

På den säger jag nej. Nej, det är inte alls likadant för alla barn. Jo, en kort period. Men den är, oftast, så kort och fylld av små segrar snudd på dagligdags att den tenderar att lyfta självkänslan snarare än att stjälpa den.

 

Det är svårt för henne.

Det är svårt för oss.

 

När är hon liten och när är hon stor?

I vilka situationer ska vi bete oss si och i vilka ska vi bete oss så? Jag vet inte. Ibland vet jag. Ibland har jag ingen aning. Ibland gör jag rätt. Ibland gör jag fel.

Svårt. Tufft. Ledsamt.

Jag vill henne ju så väl.

 

Kanske är det bara att köra på?

Köra på fast på ett varsamt vis.

Köra på utan att du dra på.

 

Kanske ska vi bara blanda Bamse med Kamratposten, Astrid Lindgren med Marcus & Martinus, lekland med spabad och Lekia med Bodyshop, hej vilt liksom?Tillgodose alla hennes behov.

 

Så får det kanske bli.

Eller fortsätta rättare sagt.

Det kan tyckas enkelt men det är det inte.

Rätt som det är och ganska mycket i ett kör trampar jag i klaveret. Och det gör ont i mammahjärtat. För jag ser att det blir förvirrat och ibland svårt för henne.

 

 

 

 

 

… och som är både stor och liten på samma gång…