… som ”alla” andra…

Men ändå på sitt sätt.

 

Hon vill ha mat till frukost.

Mat som i mat. Inte mat som i frukostmat.

Favvofrukosten är köttbullar, potatismos, gräddsås och lingon.

Näst efter det smäller nog tacos högst.

Ovan frukost kommer ganska långt ner på skalan.

Men ändå.

 

Det vänder sig lite i magen på oss andra när den tunga matdoften ångar ut från micron i arla morgonstund. Men så är det viktigt att man får det som man vill ha det tycker jag. I den mån man kan så klart. Att få lite rester till frukost är verkligen inte för mycket begärt. Dessutom säkert mer energirikt än en smörgås och lite fruktyoughurt.

 

Men eftersom det är mat hon vill ha, vill hon ha det som de andra. Som pappan. Som Ebba. De har matlådor med sig till jobbet snudd på varje dag. Det är hon lite avis på, lilla H. Men kanske allra mest avis på att deras smarriga matlådor står där i kylen, med tejp på locket. Tejpen som mamman kluddrat dit på vems matlåda det är. Och ett hjärta. Det obligatoriska hjärtat som jag gör mest överallt till dem jag älskar så högt. 

 

Att tejpen sitter där på deras matlådor är mest för att de ska ta rätt.

Det har hänt att Ebba fått med sig pappans, i hennes tycke, gigantiska portion.

Det har också hänt att pappan fått med sig Ebbas, i hans tycke, yttepyttiga portion.

Det blir ju dumt. Den ena orkar inte äta upp. Den andra blir inte mätt.

Därav tejpen.

 

Så kommer hon på att hon kan göra sig en matlåda.

Eller åtminstone en frukosttallrik. Av vad som blir kvar av middagen.

En briljant idé tycker hon som lassar på makaroner på tallriken. Ber mig skiva falukorv som hon bara äter ”kall och inte stekt”. Dem lägger vi i en särskild skål för de får under inga omständigheter slinka med in i micron.

Och sedan:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… bredvid min helt vanliga lilla flicka…

Som har Downs syndrom.

 

Det är måndag och vi tittar på Lotta på Liseberg.

Hedvig älskar programmet och tillsammans bänkar vi oss i soffan.

Tillsammans med varsin kvällsmacka, en ”kopp kall varm mjölk” och en kopp te.

 

Så får hon syn på dem.

Två tjejer i publiken, med glasögon som hon har.

Två tjejer som har Downs syndrom.

 

Lilla H skiner upp. Ler som bara hon kan.

Blir ivrig och ur henne rinner en flod av ord som beskriver hur hon känner då hon ser andra människor som har Downs syndrom precis som hon själv har. Jag blir varm inombords. Tårögd och tacksam.

 

Orden sitter kvar hos mig och dagen efter frågar jag om hon igen har lust att beskriva hur det känns.

Hon har lust att berätta igen. Om känslan av två helt vanliga flickor med Downs syndrom.

 

 

 

 

 

 

 

… en löptur…

I solen.

 

Jag ville springa, Hedvig ville följa med.

Av bara farten höll jag på att säga nej. Jag hade ju längtat så. Längtat efter en lång löptur i eget tempo. Jag hann hejda mig. Hann tänka om och tänka rätt. Hann svälja min tveksamhet och i positiv anda svara ”Självklart!”.

 

Självkvart ska vi springa tillsammans.

Det ska vi göra alla gånger hon vill. Jag älskar ju tillsammans. Jo, det gör jag. Alla gånger utom när det kommer till löpning om jag ska vara ärlig. Men en runda med lilla älskade hjärtat innan min egen runda, det har vi gjort många gånger och det ger så mycket. Det är bästa peppen för mig. Det lyckliga lilla ansiktet som strålar ikapp med solen, som vinkar glatt när hon springer hem och jag springer vidare. Som ger mig high five samtidigt som hon säger ”Spring fort nu mamma, och ha så roli’t!”.

 

 Tillsammans sprang vi 600 meter åt ena hållet och 600 meter tillbaka. 1,2 kilometer. Utan att stanna. Jag är imponerad. Från djupet av mitt hjärta imponerad. Den lilla kroppen med lagat hjärta och lite för högt blodtryck.

 

Duktig. Positiv. Och envis.

 

Det slår mig att den där envisheten hon bär på och som då och då driver mig till vansinne – den är en bra-att-ha-grej ändå. Hon har ärvt den av mig, det vågar jag påstå, och jag vet vart envishet kan ta en. Bara man vill, bara man bestämmer sig. Punkt. 

 

Lyckliga landade vi i soffan. Nyduschade. Trötta. Nöjda. Men mest av allt lyckliga. Tillsammans är det bästa. 

 

 

 

 

 

 

… och hon snackar lite med Gud…

Amen.

 

Hon äter chokladboll och dricker Festis.

Jag äter en extremt god smörgås och dricker en latte. Vi pratar om ditten och datten i allmänhet och om livet i synnerhet. Om midsommar och om vänner här och i Tanzania. Minns de oss nu? Får vi ses igen? Vi pratar om lilla fina hunden S som inte längre finns hos mosters familj. Som blev gammal och inte orkade mer. Om sorgen kring det och om hundar kommer till himlen eller inte. Jag sade att hur det är det vet ingen, att det viktiga är att man tror det man vill tro.

 

Jag går på toaletten och säger att lilla H måste sitta kvar. Att hon inte får gå ut på gatan själv. Hon lovar. 

 

Först ser jag henne inte.

Hon stod inte kvar på samma plats som när jag gick.

Så ser jag henne. Aningen ihopsjunken. Framåtlutad. Hennes små händer är knäppta och läpparna rör sig. Hon mumlar något, tyst, tyst. Ber du? undrar jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… kom och gick…

Fint.

 

Mysigt.

Gott. Gemytligt. Jordgubbigt. Gräddigt. Kransigt.

Småregnigt. Pyttelite sol. Kallt. Som sig bör på något vis.

 

Sill-lunch ute.

Nåja, halva lunchen utomhus. Sedan fick vi bära in bordet. Men ändå. Intentionen och viljan fanns.

 

Dans kring midsommarstången.

Också den fick avbrytas. Regn. Men kul ändå.

 

Midsommarafton och alla är glada. Små och stora.

Vi är duktiga på denna dagen här i vårt land. Vi är duktiga på att fira just denna dag.

 

Kanske midsommarafton kunde vara Sveriges nationaldag? Frågan läste jag i en tidning igår. Och ja, varför inte? Det är en dag vi uppskattar och som för de flesta blir fin och bra oavsett hur vi firar den.

 

 

 

 

 

 

… med kompisar…

Lyx.

 

Kompisar är en ”bra-att-ha-grej” som ingen vill vara utan. Som ingen ska behöva vara utan. Som inte kostar något och som man kan ha flera av, även om en nära räcker långt.

 

Hedvig har många kompisar i sitt liv. Äntligen.

Även om hon aldrig varit utan helt och hållet ser jag att kompisarna blivit fler. Eller, kanske är de inte fler utan mer så att hon och hennes kompisar blivit äldre och både kan och vill hitta på saker tillsammans. De pratar på skype, snapchat och messenger. De ringer Facetime och bestämmer grejer som vi föräldrar inte har en aning om och som vi kanske inte alltid håller med om. Men ändå. Det är som sig bör och det är rättvist.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… i all ära…

Men ändå.

 

Det måste ändå vara större att ha koll på de viktiga grejerna i livet.

Som när man fyller år och så.

Kan man tycka.

 

 

 

 

 

… hennes stories…

Njuter. 

 

Det bor en liten berättare i henne. Minsann.

Fritt ”läst” – eftersom jag hör hur hon låter då hon läser, eftersom jag vet att hon läser alla småord fast hon ibland missar att skriva dem – så läser jag: