… särskola till Hedvig…

Från första klass.

 

Av några fick vi lite ”skit” för det.

I nätverk och i sociala medier fick vi höra saker som att vi var bakåtsträvare och vi fick frågan om hur vi någonsin skulle kunna nå en skola för alla i Sverige då vi och faktiskt många fler än oss fortsatte att välja särskola som alternativ. Det där tog. Det tog ganska rejält på våra då redan stukade föräldrahjärtan. Himmel, tänk om vi valt fel? Tänk om vi genom vårt beslut har förstört för ”alla andra”?

 

Att bli kallad bakåtsträvare och skuldbeläggas med att hindra drömscenariot att en skola skulle kunna funka för alla var inte riktigt schysst kan jag tycka. Var och en väljer skolform för sitt barn utifrån hjärta och magkänsla och framförallt utifrån det som respektive mamma och pappa tror ger sitt älskade barn allra bäst förutsättningar för att klara för livet. För livet är så mycket mer än bokstäver och siffror, geografi och historia. Livet kräver inre styrka, självförtroende och självkänsla. Det var inte saker vi då såg att vår ”byskola” hade möjligheter – eller ens lust – att ge vår älskade lilla Hedvig. Tvärtom. Vi fick mest höra hur mycket pengar hon skulle kosta skolan och ifrågasattes om vi som föräldrar verkligen ville ”ge” henne det faktum att hon skulle bli utanför, alltid komma sist ut på rasten eftersom hon då behövde hjälp med dragkedjor, skor och i och med det aldrig få tillgång till den gunga, gungbräda, fotboll etc som hon skulle vilja ha. ”Allt kommer ju redan vara upptaget” fick vi höra. Till det fick vi veta att någon resurs absolut och definitivt inte skulle kunna vara med henne varje rast. Detta trots att skogen låg nära, cykel- och mopedvägar likaså. Hedvig var på den tiden en liten rymling som kunde få för sig allt möjligt varför det kändes tämligen oroande att skolan inte garanterade uppsikt. Här kan vi snacka bakåtsträvare.

 

På detta mötet grät jag.

På samma möte var den också ledsna pappan arg så att han slog näven i bordet.

Igen slutade vårt möte på det viset. Tårar och ilska.

 

Vi gick hem.

Funderade ett varv till.

Vad vill vi egentligen med Hedvigs skolgång? Med Hedvigs liv?

Hur vi än vände och vred på det hamnade vi i slutsatsen att det allra viktigaste för oss var, och är, att Hedvig skulle få gå i en skola där hon är välkommen, där hon skulle få kompisar, inte alltid bli sist och till och med ibland få vara allra duktigast på något. Alla människor behöver känna sig duktigast på något. För oss är det också viktigta att Hedvig får växa som människa, får bli respekterad för den hon är, som hon är, och att hon rustas med en inre styrka, självförtroende och självkänsla. För det ska Gudarna veta att hon behöver i livet.

 

Att då välja tvärtom kändes galet.

Andra människors synpunkter till trots.

Och inte en dag har vi ångrat oss.

 

Hedvig går idag i sjätte klass i en fantastisk sär-/lärskola.

Hon läser snudd på obehindrat. Hon skriver väldigt bra. Hon kan våra olika världsdelar, himlavalvets stjärnsystem och mycket annat. Hon svänger sig med engelska ord och fraser och kan berätta massor om djur, natur, forntid och medeltid. Men framförallt är hon trygg, lycklig och har ett gott självförtroende. Något som skolan idogt hjälper till att rusta henne med. Den skola vi bakåtsträvare valde utifrån magkänsla och kärlek till vårt barn. Jag tror att alla föräldrar gör sina val utifrån dessa kriterier och vi får helt enkelt lita på varandra och att var och en väljer rätt utifrån sin specifika situation. Och det oavsett  hur valet ser ut. Hade vi valt som många – som vi faktiskt inte känner –  hade önskat hade det känts som att vi ”offrade” Hedvig och hela hennes skolgång eftersom bemötandet på vår lokala skola var under all kritik. Att ”offra” vårt barn och hela hennes skolgång var inget alternativ för oss.

Punkt.