… fullt av måsten…

Av val.

 

Från stora saker, till små.

Stora beslut och små beslut.

 

De svåraste valen kan vara de där hjärta och hjärna säger olika saker.

Jag tror på något vis att hjärtat ändå alltid ska vinna kampen i de svåra valen.

Hjärtat gör sällan våld på en själv. Sällan heller på någon annan.

Man får inte göra våld på vare sig själv eller någon annan. 

 

Men så finns också så mycket man kan strunta i.

Man behöver inte vara en grubblare av de stora mått jag själv är.

Att vara en grubblare tar både kraft och energi. Och tid.

Men att vara en grubblare innebär också att man känner efter.

Att känna efter kan vara både på gott och på ont.

 

Jag väljer ofta vad jag känner efter om.
De saker som gör för ont för egen del puttar jag undan.

Skjuter framför mig. Eller stoppar ner i den där ryggsäcken som kallas livet.

Det gör jag fast hela jag darrar inombords. Jag tränar på att inte stoppa undan mer.

De saker som gör ont för andras del grubblar jag i gengäld mycket mer på.

Jag vill inte att någon jag tycker om ska vara ledsen.

 

Ingen vill väl egentligen göra fel?

Ingen vill väl egentligen vara dum?

Inte heller mot sig själv.