Vi bakar lussekatter…
… eller lussebullar som hon säger…
”För det är ju inga katter precis.”
Så säger hon.
Min egen lilla bagare.
Vi bakar hur katter, bullar, ormar och sniglar hur som helst.
Och som vanligt tycker jag att just hennes blir de allra finaste.
Så fina att jag inte vet hur vi ska kunna äta upp dem.
Till och med ett hjärta bakade hon. Ser ni? Längst upp till höger.
– Ett hjärta till dej mamma…
säger mitt yngsta lilla hjärta.
Hon som alltid hittar och ser hjärtan överallt och som alltid ger dem till mig.
Just hennes lussekatter, förlåt lussebullar skulle min pappa konditorn sett.
Jag tror att även han hade tyckt att just hennes är de allra finaste.
Det ligger något rofyllt i att baka ändå…
♥
Snart ska vi provsmaka…
Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas; jag älskar din blogg! Den är som ett dagligt lyckopiller och samtidigt så viktig. Flera gånger har jag tänkt att den borde vara obligatorisk läsning innan man får göra KUB-testet i vecka tolv…
Med en tvååring och en bebis blev lussekattsbaket här hemma allt annat än rofyllt 🙂
Men åh Karin!!! Vad glad jag blir över dina ord! Du anar inte!!!Jag har aldrig tänkt så, att mina tankar och funderingar kunde vara betydelsefulla för någon annan. Jag behöver bara få ur mig liksom. Men, tänk om alla villrådig som erbjuds alla test kunde få en inblick i hur fantastiskt livet är fast det inte blev som man tänkt. Men sedan när är livet som man tänkt?! Sällan, och det är kanske det som är själva livet.
Kram Karin, och tack igen <3