… ett särdeles gott humör…

Lördag.

 

Ledag lördag.

En så bra dag i veckan.

Särskilt om man har precis ingenting inbokat.

 

Den lilla vaknar och surar lite utanför mammans och pappans sovrumsdörr. Demonstrativt.

Mamman och pappan säger god morgon med sina allra lenaste röster, ber henne komma in.

Ber henne krypa ner under det varma täcket. 

 

Men nej. Hon är stor nu.

Och hon är sur för att mamman varje kväll ber henne att komma in och säga god morgon då hon vaknar.

Hon tycker inte att hon behöver. Mamman tycker att hon vill ha koll. För har man en liten en som vaknar och känner sig särdeles stor kan vad som helst ske i huset. Den som tänker att hon är alldeles särdeles stor kan få för sig att koka ägg eller sätta på kaffe. Eller värma lite mjölk i micron och kanske slänga ihop några scones. Eller varför inte steka lite ägg och bacon? Det vill säga allt som oftast sker här i huset på lördagmorgnar.

Fast då med en vaken vuxen. Skulle den eventuellt särdeles stora få för sig att göra detta själv så vill mamman och pappan inte ens tänka tanken fullt ut. 

Faktiskt.

 

Så hon surar.

För att hon är ombedd att säga god morgon.

Så har vi det. Nästan varje ledig morgon minsann.

Men så när man sagt god morgon och den lilla sura muttrar att hon vill gå ner och mamman och pappan säger att gör det lilla hjärtat, vi kommer snart och fixar kaffe och mjölk – ja, då är det sura som helt bortblåst.

Det är ju inte att hon inte får. Det är att vi vill vara vakna när det sker.

 

Ner knallar hon.

Ut knallar hon. Till brevlådan.

Sliter med tidning och gårdagens kvarglömda post i vinden.

In kommer hon. Upp kommer hon. Kall av morgonluften, glad av det självpåtagna uppdraget.

Kryper ner i sängen, mitt emellan, delar ut tidning till pappan och order till mamman.

 

 

 

 

Mamma utför order.

Kommer upp igen, kryper ner hos pappan och den lilla.

Vi läser tidning, spelar iPad, dricker mjölk, dricker kaffe och tittar på nyhetsmorgon. 

Vår lördag har börjat.

 

Så bakar vi pepparkakor. Vi gjorde degen igår.

Vi bakar en stund idag, och vi kommer baka korta stunder många gånger till innan jul.

Det är därför vi börjar i tid. För att mamman vet att själva tanken om bakandet är roligare än själva stunden.

Eller, kanske inte roligare men i alla fall är den längre. Bakstunderna med lilla H tenderar att bli relativt korta.

 

Vi har julmusik på.

Samma julmusik som min egen första LP med julmusik. 

Är det inte konstigt? Att det är den, och bara den, som hon vill höra.

Genom alla julbak, allt julgodisstök och allt pyntande – och dessutom hela julen.

Vi pratar om LP:n med Agnetha och Linda. Vi pratar Agnetha Fältskog och förmodligen 70-tal.

 

Så vi har kavlat, tryckt, gräddat och ätit pepparkakor. Allt medan vi lyssnade på Agnetha och Linda. 

Jag har, som alltid då jag bakar pepparkakor, tänkt extra mycket på min pappa.

Min pappa konditorn, perfektionisten, som gjorde de absolut godaste pepparkakorna i världen.

Lövtunna, gyllenbruna och i hundratal. Så fantastiskt goda var pappas pepparkakor.

Kvar finns numer bara receptet.

 

Varje år skulle vi baka dem tillsammasna.

Varje år slutade i katastrof. Han, perfektionisten, stod inte ut med barnet.

Barnet som pressade för hårt med kaveln, som inte fick degen tillräcklig tunn och som dessutom inte tryckte ut pepparkaksformarna tillräckligt nära varandra på den för tjockt utkavlade degen. Himmel, då går ju deg till spillo. Eller tid i alla fall, eftersom den degen behövde kavlas ut igen och det tar tid.

Barnet, det var jag.

 

Lite av en besvikelse varje år får jag erkänna.

Varje år såg jag fram emot pepparkaksbaket med pappa.

Varje år tänkte jag att jag skulle ha bakat med mamma istället.

Men nu var det med pappa jag gjorde det.

Och han var med mig i tankarna idag.

 

Så när lilla H kavlar och det kryper i mig f– jo, för det gör det – för att jag ser att degen ännu är för tjock, så berömmer jag. Tänker att exakt hur fel kan det bli? Egentligen. För vems skull bakar vi? För barnets skull tänker jag. Hon, lilla H – barnet -, trycker ut dem för tätt, lägger dem på plåten för tätt. Men för att hon har en tanke.

 

 

 

 

 

♥