Det var visst fantastiskt…
… på Konserthuset…
Minsann.
Det lät högt.
Nästan för högt men inte för högt.
Eller inte alls högt beroende på vem av mamman och pappan som frågade.
Och någon trillade ner från scenen och det var på riktigt och Hedvig blev förskräckt.
När mamman frågade. När pappan frågade var det inte ett dugg på riktigt utan mest på skoj och faktiskt extremt roligt. Så sade hon. Vårt lilla yrväder som dagen till ära gjort sig så fin. Så fin att både fröken A och fröken I kommenterat det väldigt röda läppstiften som så vackert förgyllde den smultronröda munnen.
– För så kan det vara att vara stor mamma.
Att A och I tycker ja´ är fin i läppfiftet.
Kompis P ville åka hem. Tyckte inte att Konserthuset var något för honom. Alls.
Hedvig älskade det och tyckte verkligen att hon hörde hemma just där.
Med alla instrument, tant Blomma och den otroligt, fantastiskt vackra musiken.
Just så beskrev hon den. Otroligt, fantastiskt vacker musik.
Den sena lunchen i skolan, långt efter att alla andra hade ätit, var också ett spännande inslag idag.
Potatisgratäng med tacofärs minsann. Hedvig älskar inte potatisgratäng. I morse sade jag att hon kan tänka att det är som potatis med vit sås. Det tycker hon om. Jaha, tyckte hon och sade att hon skulle prova.
Men i alla fall var tacofärsen god idag.
– Som tacos mamma!
– Vad bra!. Var potatisgratängen god då?
– Ja jättegod! Jag smakade inte.
Älskade lilla knasboll…
♥
Som nu njuter fredag i bastun med pappan…