Lilla superhjälten…
… äntrar scenen…
Fullständigt orädd.
Pirrig, ja visst.
Men det är en annan sak.
Jag såg ingen annan gå in med sådan liv, lust, glädje och trygghet som Hedvig vid gårdagens dansuppvisning.
Vad gör det egentligen om man stundom skuttar åt höger när tanken var att man skulle skutta åt vänster?
Vad gör det egentligen om man emellanåt ligger en halv takt, ett halvt steg efter några av de andra?
Ingenting.
Det viktiga måste vara att ha roligt.
Att känna gemenskap, att känna glädje.
Att stå där mitt på scenen, stråla av lycka och vinka till mamman, pappan och brorsan.
Att stå där i strålkastarljuset och faktiskt känna sig bäst, coolast och vackrast i hela världen.
Det måste väl ändå vara meningen?
Till det tappades en tand idag…
♥
Helt utan blod. Hepp…
Att känna gemenskap och glädje är alltid det viktigaste – oavsett hur många kromosomer man har 🙂
Och det är en glädje att få läsa denna blogg! Den ger mig, nästan alltid, solsken i hjärtat resten av dagen!