… alla känslor…

På samma gång.

 

Hur är det ens möjligt undrar jag?

Att växla mellan alla känslor i en hast.

Jag är måhända långsint men tänker att jag behöver vila i olika känslor för att ta in dem.

På gott och ont. Är det goda känslor är det toppen att vila i dem.

Är det känslor av annan sort önskar jag att jag vore mindre långsint.

Arga och ledsna känslor vill jag helst inte vila i.

 

Men den här lilla loppan.

Som yrvaket dricker varm mjölk i soffan tillsammans med mig, medan jag dricker kaffe.

Som kryper ihop tätt, tätt intill och plötsligt ser yttepytteliten ut. Som säger så fina saker.

Som undrar vart mamman köpt sin näsa eftersom hon tycker den är väldigt fin.

Särskilt idag är den fin, säger hon.

 

Den lilla loppan som en stund senare fräser dumma dej åt mamman fast ingen vet vad mamman gjort.

Som låter svordomarna haglar så alla i rummet tappar tålamodet. Som gör miner och säger ja, ja, ja, JAAAA… ja´ veeeet… när mamman för miljonte gången förklarar att vi faktiskt inte svär åt varandra i vårt hus. Och när mamman sjunker så lågt att hon drar till med att Jesus minsann inte tycker om att man svär – bara för att hon vet att den lilla loppan tycker mycket om just Jesus – så svarar hon tvärsäkert att Jesus älskar alla barn och i dem tror jag att hon även inkluderade svärande barn. Mammans argument tar slut för säkert älskar han även barn som svär som borstbindare. Vem vore han annars?

 

Så sätter hon på sig sin nya poliskeps, den lilla loppan.

Kliver ut i vårsolen för att vänta på taxin.

 

Solen liksom kliver in i hela hennes lilla kropp och hon är plötsligt så där lycklig som bara hon kan vara. Så där så att man själv blir alldeles toklycklig och förälskad bara man ser in i hennes glittrande bruna ögon. Som en hel liten solstråle står hon där och småkonverserar trevligt med mamman som är uppochner inombords.

 

 

 

 

♥