Det där med…
 
… att ha en kompis…
En egen.
 
Oslagbart.
En kompis som skickar sms och säger att Hedvig ska titta i ytterfacket på ryggan då hon kommer från skolan. En kompis som bakat chokladbollar, stora fina, och skrivit världens finaste lapp. Till lilla H.
Lilla H som skriver ett sms och berättar att hon blev så glad. Hon tänker att det blir efterrätt ikväll.
 
Jag tänker, som så många gånger, på vad vår kommuns LSS-handläggare sade till mig då jag ansökte om en kontaktperson till Hedvig. Jag ansökte därför att jag tyckte att Hedvig behöver en kompis att göra saker med utan sin mamma och pappa. Utan sina syskon. För att man växer av det. För att man får en störra självkänsla genom att klara saker på egen hand, genom att ha ett eget socialt liv. Som man kan komma hem och berätta om.
Då sade han, samtidigt som han satt på vår altan och njöt av fika som vi bjöd honom på:
 
 
– Alltså, jag tänker att det kanske är dags för Hedvig att inse att hon har Downs syndrom och att det medför begränsningar. Det är nog dags att hon förstår att hon inte kan gå och köpa glass på egen hand och så vidare. Så är livet för henne liksom. Nej, jag kommer inte bevilja en stödperson till henne…
 
Att jag inte hällde kaffet över honom!
Det finns så mycket saker jag skulle vilja benämna honom med, men det lämpar sig inte i skrift.
Framför allt så hjälper det ingenting.
 
Jag tänker ofta att han skulle se vad Hedvigs kompis Johanna betyder för henne. Vad hon betyder för oss alla. Hur hon får Hedvig att växa bara genom att finnas för Hedvig.
 
”Vår” Johanna är världens bästa Johanna och hon är Hedvigs allra bästa kompis.
Och idag har hon överraskat med en hemlis i ryggan.
Vi andra hoppas att Hedvig bjuder.
 
 
Vi tokälskar Johanna allihop…
 
 
 
Hedvig ♥ Johanna = sant…