… och hon läser och läser…

Och läser.

Så heter boken.

Högt och tydligt.

Med artikulation.

Som så många gånger förr imponerar hon stort på mig. Inte trodde jag för sisådär elva år och drygt nio månader sedan att just vårt vackra lilla flickebarn med den extra lilla kromosomen, skulle läsa bok efter bok. Högt och tydligt. Med artikulation till och med.

Kanske säger mina tankar från då mer om mig än om lilla H? Jo, så är det bestämt. Det var mycket jag trodde. Då. Lika mycket trodde jag inte alls.

Jag hade fel i det mesta.

Jag visste att det skulle bli bra.

Annorlunda men bra.

Jag var så förälskad i min vackra, mörkhåriga, gulsotiga lilla bebis från första ögonblicket. Så nog visste jag att det skulle bli bra.

Men jag visste inte riktigt hur bra det skulle bli. Jag visste inte att det skulle vara just hon som skulle lära mig så mycket. Om viktiga saker. Som om livet, kärleken och det enkla sättet att se på saker och ting. Allt det hon är fenomenal på. Allra bäst på. Inte visste jag att hon skulle kanta våra dagar med klok-ord i parti och minut.

Och nu sitter hon här. I bilen.

Och läser högt med fängslande stämma. I en evighet skulle jag kunna lyssna, lugn i vetskapen om att lilla H och alla andra små och stora barn fyller just sin alldeles egna plats och funktion här på jorden. I en evighet kan jag lyssna. Som sagt.