… den vackraste rosa blomman…

Till någon speciell.

Som älskar rosa.

Till en extremt kär och särskilt fin människa. Som mamman haft så många roliga stunder och dagar med. För att inte tala om alla ärliga djupa samtal. Men som varken mamman eller lilla H träffat sedan lilla H var bebis. Även om många och ofta långa telefonsamtal ägt rum genom åren. 

Den synnerligen fina människan blev lycklig så att tårarna rann då vi kom. Hand i hand drack vi kaffe och åt bakelse. Grön till lilla H, rosa till min speciella vän och mig. Köpta på samma konditori vi så många gånger fikat, hon och jag.

Prat om livet tar aldrig slut.

”Döden kommer ju ändå… ” Så sade hon och tycker inte den är så mycket att lägga vikt vid. 94 år nästa vecka.

Så sade hon. Jag förundras över vänskapen med nästan 50 års skillnad.

Hand i hand åt vi bakelse.

Ömsom tysta, ömsom pratandes.

Lilla H spelade piano och där emellan pratade hon högt och tydligt med den alldeles särskilda som numer hör lite dåligt. Tänk, hon tycker att jag har de tre finaste barnen i världen. Precis som jag tycker.