… fjärde Woody-dockan…

Lycka.

 

Den första pratade svenska och tappade huvudet.

Den andra pratade engelska och tappade huvudet.

Den tredje pratade norska, tappade inte huvudet men slutade prata.

Alla tre blev galet smutsiga men har också varit galet älskade och med på familjens alla äventyr.

 

Innan den tredje tappade huvudet köpte vi en ny.

En som pratar engelska, eller bred amerikanska om man så vill.

Som det anstår en sann cowboy tänker jag.

 

Lilla H visste inget.

Pirrig och förväntansfull öppnade hon paketet.

Hoppandes jämfota av lycka när innehållet blev synligt.

 

Raskt, raskt ville hon slänga den gamla. 

Mamman blev stressad – hon som själv aldrig bara kunnat byta ut en favorit mot en annan.

Följaktligen tjoade mamman nej, o´ nej, och övertygade lilla H om att inte slänga den gamla smutsiga.

Plötsligt tyckte mamman väldigt mycket om den gamla smutsiga. Drabbades av sorg över att han skulle kastas.

Han kastades inte. Han lades undan. Helt utan samvetskval och empati.

Men ändå. Han finns kvar.