… några dagar…

Lilla H och jag.

 

Pappan är på vift.

Tonåringar kommer och går.

Man vet aldrig riktigt när och om och hur många de är. I skrivande stund är de två. Två fina grabbar som fikar och gapskrattar åt någon film jag inte har en aning om vilken det är.

Precis som ska och bör vara med dessa ljuvliga, långa, gängliga små hjärtan som kallas tonåringar tänker jag.

 

När pappan är på vift får lilla H somna i vår säng. Hon har väntat i flera dagar.

Och varje dag undreat varför pappan inte rest ännu. Det är tur att pappan känner henne utan och innan. Vet att hon är ärlig. Men också att hon är alla känslor på samma gång. Samtidigt som hon vill att han ska resa iväg så att hon får vara ensam med mamman, längtar hon ju också väldigt, väldigt mycket efter att pappan ska komma hem igen.  Det är tur han vet det. 

 

En fredag då mamman arbetar hemma. Då kan man sova lite längre.

Och tända en brasa till frukost. Och en till eftermiddagsfikat också.

Prata om allt mysigt som ska ske ikväll. Som en AW hos goda grannar.

Och sedan utlovad bio i Hedvigs rum.

 

Ni vet, bio med popcorn och allt.

Och godis. Några bitar choklad av en stor chokladkaka lilla H fått av farmor.

Marabou. Något annat går inte. Inte alls.

I Hedvigs rum, i Hedvigs säng, ska vi alltså mumsa popcorn och choklad.

Helt crazy att äta allt detta i sängen om man frågar mamman. Som ogillar kladd.

Men, hon har lovat och nu laddar vi båda två.

 

Filmen?

Nils Karlsson Pyssling.

Igen. Typ.

 

Mamman försökte ändra, försökte hitta en annan film.

Bara för att hon nu kan varenda replik i filmen. Exakt varenda.