… lilla H och jag…

Kul.

Vi hängde på låset då bowlinghallen öppnade, med följd att vi hade hallen för oss själva en bra stund. Inte alls så bullrigt och stökigt som det annars kan vara. Men lika kul som alltid.

Hon kastar klotet så att man tror att golvet ska spricka mitt itu, lilla H. Tar sats, tar i, kastar och gör segergester. Någon gång hamnade klotet utanför banan, men lösningsfokuserad som hon är sprang hon snabbt efter hjälp. 

Själv konstaterar jag att jag är extremt ojämn i mitt spel. Strike på strike på strike – jo, det är sant – följdes av fem (!!!) gånger på raken utan att en enda kägla ramlade omkull. Ganska skönt då att hallen var snudd på tom. 

En timme senare fnissade vi lyckliga därifrån. Skrattade åt våra egna tokigheter och var helt överens om att vi var ganska duktiga ändå, båda två.