… attityd ifrån…

?

 

Jag förstår ingenting.

Ingen annan i familjen äger denna attityd.

Ibland driver den mig till vansinne. Ofta gör den det.

Jag försöker tänka att nja, jo, kanske är det bra ändå att just lilla H har attityd.

Kanske gör det att ingen kommer att trampa på henne, sätta sig på henne eller ens tala om vad hon ska göra.

Det Hedvig inte vill, det sker inte.

Inte på några villkor.

 

Samtidigt kan man inte traska runt i livet med en attityd som driver folk till vansinne.

Då lär man stöta på patrull. Det vill jag ju inte.

 

Men mitt i all sin attityd har hon ett hjärta av guld.

Och mitt i all attityd kan jag inte låta bli att le.

Inte alltid kan jag le där och då. 

Men sedan.

 

 

 

 

♥