När ens högsta dröm är…
… att nå golvet…
Med ”platta fötter”.
Och inte bara med tårna.
Tårna kan man lyckas med om man anstränger sig, liksom sjunker ner i stolen. Men tårna räknas inte. De räknas inte eftersom alla vi andra i familjen kan nå golvet med ”platta fötter”. Det hjälper inte att alla vi andra säger att lilla H är alldeles lagom lång, och att det verkar vara toppen att kunna dingla med benen när man sitter rakt upp och ner.
Men nej, 134 centimeter Hedvig är lite ledsen över att hon inte når golvet med platta fötter.
Inte heller räcker 134 centimeter Hedvig för att få sitta i framsätet. Som hon också längtar väldigt efter. Vi har varit wild and crazy och busat vad gäller just detta. Dock vid extremt enstaka tillfällen och vid extremt korta sträckor.
Hela livets lösning tycks ligga i just 140 centimeter…
❤️
Jag undrar jag…
För några år sedan hade vi också problem med den magiska gränsen 140 cm. Det var när "alla andra" var över 140 cm och fick åka allt på Grönalund och vår stora tjej inte hunnit bli 140 cm till sommaren… Magisk gräns det där! 😉
Mmm… känns långt bort 😉
Jag var sju år och mina föräldrar köpte nya matsalsmöbler. Jag nådde inte ner med tårna ens. Drömde om att jag en dag skulle nå ner med hela fötterna, som mamma och pappa.
När jag var 23 år skulle de sälja möblemanget. Mamma frågade om jag mindes mina drömmar från när möblerna var nya? Jag svarade med att sätta mig vid bordet en sista gång och fortfarande bara ha tåspetsarna i mattan….
Åh, ja jag har förstått att det är viktigt. Med mina 169,5 cm har jag liksom aldrig funderat på att vissa når och vissa inte… 🙂