dec 13 2016
Familjens lilla tärna…
 
… klarade tåget med bravur…
Modigt.
 
Som hon har tränat. Som hon har övat.
Och som hon sjöng!
 
Högt och tydligt.
Inte en strof efter de andra som det så ofta blir.
Nästan inte alls en strof efter. Nästan hela tiden i synk med resten av tåget.
 
Klarvaken 06:20 imorse.
En kopp mjölk, paketöppning och nervositet.
En bit kebabpizza från gårdagen till frukost, en borste genom håret och check på den.
 
Tystare blev hon ju närmre skolan vi kom.
Tystare, mer allvarsam men lyckligt förväntansfull.
Luciatåget var för resten av skolan. Hela skolan. Inte för föräldrar. Egentligen.
Så jag bänkade på golvet lite vid sidan av några sjätteklassare som också skulle skåda tåget.
Ganska nära den lilla tärnan. Tillräckligt nära för att vi skulle kunna göra tummen upp emellanåt.
Jag känner mig omåttligt stolt och lika omättligt mallig när jag ser och hör mitt vackra lilla flickebarn.
Jag får en klump i halsen och blir tårögd. Så klart.
 
Då hör jag dem.
Två kaxiga sjätteklassare bredvid som ser och hör Hedvig.
De hör henne  liksom jag eftersom hon sjunger högt och tydligt och för att de sitter nära.
Men de ser och hör också saker jag inte ser och hör. Och de skrattar. Tittar menade på varandra och skrattar.
De hör att den modigaste lilla tärnan av alla inte alltid håller ton.
De hör att den modigaste lilla tärnan inte uttalar varje ord så som de själva hade uttalat dem.
 
Klumpen i halsen växer. Ögonen tåras mer.
Jag har glömt min pansarsköld hemma eller någon annanstans.
Den är definitivt inte med mig vid luciatåget. Den är aldrig med mig när jag behöver den.
Den där skölden, den är lite som Emma i Kalles klätterträd – den finns bara i fantasin.
Tror jag.
 
Men så blir jag arg.
Vem är de att skratta?
Vem är de att sätta sig till doms över denna modiga lilla själ?
Nej, nej, nej, NEJ – dessa dryga sjätteklassare ska inte, får inte, förstöra denna stund.
De ska inte, får inte, ta ifrån mig min stolthet och ännu mindre ta ifrån Hedvig hennes känsla av förträfflighet.
För det är just förträfflig hon är. Modig, stolt och förträfflig.
 
De ser och hör där, i denna vackra stund, saker som jag inte ser och hör.
Men jag ser och hör saker där och då som de inte ser och hör. Ett noll till mig.
 
Jag ser henne.
Jag ser det modiga lilla barnet.
Jag ser att all enorm träning de senaste veckorna har gett resultat.
Jag ser hur hon söker min bekräftelse, och jag ser hur hon gör tummen upp när våra blickar möts.
Jag ser hur hon sväljer, hur hon motar bort rädslan och oron. Jag ser hur modet tar över.
Och jag ser hur hon njuter.
Allt detta missar de kaxiga sjätteklassarna.
Synd om dem.
 
Jag hör henne.
Jag hör det modiga lilla  barnet.
Jag hör att hon hinner sjunga samma strof som de andra – samtidigt.
Det är stort. Det är stort för att det är svårt för henne.
Jag hör hur hon tar i för kung och fosterland när tanken är att man ska göra just det.
Och jag hör att hon är lycklig.
Allt detta missar de kaxiga sjätteklassarna.
Synd om dem.
 
Så vid ett av de kaxiga grabbarnas menande blickar vänder jag mig mot dem.
Jag håller fast min blick tills de känner sig iakttagna i halvdunklet, och vänder sina blickar mot mig.
Jag ler. Jag tokler, lite hysteriskt förmodligen, men ändå. Det är bättre att tokle hysteriskt än att utdela onda ögat. 
Det borde det vara även om jag undrar ibland.
 
Medan jag tokler naglar jag fast min blick vid dem, lutar mig fram och viskar i mörkret:
 
 
– Det är min flicka som står där och sjunger så högt och fint.
Visst är hon verkligen jätteduktig!? Så modig!
 
 
De tittar snabbt på varandra, sedan på mig. Först lite osäkert men sedan ger de mig varsitt leende.
De ler blygt, tittar på mig, tittar på Hedvig och tillbaka på mig.
De ler ännu lite blygt och ger mig en bekräftande nick.
 
De som höll på att paja min omättligt malliga och stolta stund gav mig den tillbaka.
 
 
 
 
Det är inte lätt att passa in i den hårda världen som kallas vår…
 
♥
 
 
Jag önskar så att människor kunde se Hedivg som den fina lilla själ hon är…
 
 
 
 
LitenH 0 Kommentarer