En snorig, snorig onsdag…
… men ändå en bra sådan…
Händelserik.
Någon liten nyser så det står härliga till.
Får nariga läppar men vägrar att smörja dem.
Någon annan är bra snorig och hostig fast han annars aldrig hostar.
Han får sig en skopa ovett och triljoners suckar från den lilla varje gång han hostar.
Hedvig älskar inte hosta och orkar verkligen inte med när någon hostar och låter så där högt som bara skrällande hosta gör. Med skopan ovett och de triljoners suckarna följer också onda ögat vilket inte är att leka med.
En tredje har märklig magvärk sedan ett par dygn och vi spekulerar i om det kan vara någon taskig decemberbacill som letat sig in och kniper och bråkar i magen. Det ”braiga” med att ha ont men inte ont hela tiden är mamman kan springa ut och in med snälla-bakterier-youghurt, blåbärssoppa och nybakta saffransbullar med vit choklad och vanilj. Det känns bra för både den magonda och för mamman.
En fjärde gick till doktorn utan att vara direkt sjuk.
Det är också en märklig upplevelse.
Händelserik.
Det lilla snoriga hjärtat kommer hem från skolan med taxi.
Mamman möter henne i dörren, iklädd en urtvättad vadlång mysklänning och… raggsockor.
– Åh mamma, så fin du är!
Det var länge se´n ja´ såg den klänningen!
Det var länge se´n ja´ såg den klänningen!
En sådan tror ja´ att ja´ ska önska mig av tomten…
Från trashank till glamourdrottning bara så där.
På ett ögonblick och i garagedörren.
Händelserikt det också.
Vi bakar dessa ljuvliga, nästan olovligt goda saffransbullar.
Vi lyssnar på julmusik och fixar med blommor till fina födelsedagsgrannen.
Lilla H kommer på att hon har presenter till de andra grannbarnen. Och Bingolotter till deras mamma och pappa. Hon rusar dit i vinterkylan, utan jacka hinner jag se när hon virvlar iväg.
Det dröjer en stund. Aningen för länge. Sedan kommer hon.
Förklarar att det gick bra men att de inte var hemma.
– Men, vart lade du presenter och lotter då?
– De la´ ja´ på bänken.
– Jaha, fast lotterna kan nog inte ligga ute på bänken, de kan blåsa iväg.
Tror du att du kan springa och hämta dem igen?
– Sssccchhhälvklart!
Så försvann Lilla H.
Och var borta lite för länge igen.
Jag går ut på altanen och samtidigt som jag hör ett tjutande larm kommer hon gåendes. Lugnt och med två bingolotter i handen. Jag säger något om att Oj, vad det tjuter och hon håller med. Oj, va´ de´ tjuter!
Det slår mig att det nog är grannens larm.
Jag frågar lilla H om det tjöt redan då hon kom dit och jo, det gjorde det nog tror hon.
Eller började det tjuta om och när du tog i handtaget, undrar jag. Hedvig rycker på axlarna och konstaterar igen att Oj, va´ de´ tjuter! Det gör det och vi är överens om att jag nog får gå och kolla lite.
Jag knallar dig, ringer grannarna för att berätta att larmet gått.
Samtidigt som jag pratar med mammagrannen i telefonen ser jag att på bänken i hallen – inomhus – ligger de två små presenterna från Hedvig till barnen. Det är så det är. Hedvig har klivit in i huset fast ingen var hemma och larmet gick. Lilla hjärtat som är så rädd för höga ljud, och jag som skickade henne dit en gång till. Att hon inte sade något? Att hon inte grät och var livrädd?
Jag larmade av och gick hem.
Vi pratade ”om saken” och jo, lite rädd var hon allt men inte så värst ändå.
Det gick ganska bra tyckte Hedvig och nu skulle ju barnen få sina presenter.
– Men varför gick du in när de inte öppnade?
– Mäh, alla lampor lyste och de´ var så stöki´t där inne så ja´ trodde de var hemma…
Jo jo.
Händelserikt…
♥
Och snorigt…