… oavlönad koordinator…

Tjugofyrasju.

 

I 4444 dagar. Idag.

Och i alla dagar framöver.

 

Som spindeln i nätet.

Som den som måste ha koll.

Som den som måste hålla i alla kontakter.

Påminna. Ligga på. Hävda hennes rättigheter.

 

Habilitering, ögonläkare, öronläkare, försäkringskassa, barnläkare,

årskontroll, ortoped, talpedagog, LSS-handläggare, LSS överhuvudtaget, SoL…

Och detta är inte alla instanser och lagar man behöver ligga steget före i.

Att ständigt behöva ligga steget före i proffessioner som inte är dina.

När man bara vill vara mamma…

 

Kanske skulle jag lägga till ”expertkoordinator” i mitt cv?

Det har nämligen kommit att bli ett av mina främsta skills.

 

I mitt flöde på sociala medier ser jag det hela tiden.

Mammor som inte vill vara koordinatorer.

Som bara vill vara mammor till sina älskade barn.

Säkert finns det lika många pappor som känner likadant.

Men det är just mammor som finns i mitt flöde.

 

Där ser jag mammor som inte längre orkar. Vars kroppar och själar strejkar och inte vill mer.

Deras statusar och berättelser vittnar om oro, tårar, förtvivlan, utbrändhet och sjukskrivningar.

Jag tror mig våga påstå att landets alla ”funkis-föräldrar” känner igen sig. Så också jag.

Ska det vara så här? Kostar inte de trasiga föräldrarna i slutändan mer än insatserna för barnen?

Hur kan man ens värdera barns och ungdomars väl och ve – och rättigheter – i pengar?

 

Det är inte synd om mig, om oss, som fått jordens vackraste lilla själ till oss.

Det kan jag se att människor tycker ibland.

Jag ser det hos människor i min omgivning när jag berättar hur mycket i vårt liv är. Så jag har slutat berätta.

Jag får ofta höra att jag är stark, att ”de andra” aldrig hade fixat att ha ”ett sådant barn”.

Vad fan är det för kommentar?

 

Man älskar just det barn man får för att just det barnet är ditt och för att det är just det barnet du längtat efter.

Det är just det barnet du har älskat från första stund du insåg att du bar ett nytt litet liv inom dig.

Så är det. Funktionsvariation eller inte.

Jag vet.

 

Vi är lyckliga för henne. För att  just hon kom till oss, för att hon är precis den hon är.

Vi är stolta över henne. Över hennes galet många bra insikter och tankar.

Tänk, att vi har livets egen läromästare i vår familj.

Hon är inte avundsjuk och missunnsam mot någon.

Hon ljuger inte. Hon intrigerar inte. Hon är rak och ärlig.

Omedelbar med sin kärlek. Vill alla väl. Ger komplimanger. Berömmer.

Egenskaper som inte kan tillskrivas alla.

 

Jag gör det utan att blinka för min älskade, älskade lilla dotter.

Jag gör det för att hon inte varken behöver eller ska förändras.

Jag gör det för att det är samhället som behöver och ska förändras.

Samhället som borde vara lite mer rädd om dem så väl behöver det.

Samhället som ännu inte lyckats.

 

 

 

 

 

 

 

 

… går itu…

Helt.

 

Då sitter det onda i länge. Väldigt länge. Hela dagen.

Det är som att det är svårt att bli fungerande när mammahjärtat gått lite sönder.

 

När mamman väcker sitt yngsta lilla hjärta som inte vill vakna.

Som inte vill gå upp, som inte vill gå till skolan och absolut inte till fritids.
Som bara vill vara hemma.

 

Som vill att mamman ska sluta jobba.

Eller jobba mindre. Eller jobba närmare.

Som vill åka taxi hem efter skolan för att bara vara.

 

Yngsta hjärtat som är 12 år tycker att hon är ”klar” med fritids.

Så klart. De flesta andra är ”klara” med fritids redan då de är tio år.

Mina stora små hjärtan vara klara med fritids efter tredje klass.

Hedvig går i sjätte klass. Och vill åka hem efter skolan.

Så klart.

 

Mamman förbannar litegrann samhället och dess uppbyggnad.

Men har ingen lösning. Jo, att arbeta deltid är en lösning.

Fast på riktigt, var finns ens de tjänsterna?

 

Dialogen imorse krossade mammahjärtat.
Så pass att hon känner sig lite trasig där hon sitter vid sitt skrivbord.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det lilla vackra ansiktet har under dialogen skrynklat ihop sig alldeles väldigt och tårar rinner längs kinderna. Det känns inte som en bra start på morgonen. Mamman stålsätter sig för att inte skrynkla ihop sitt trötta ansikte och hon blinkar bort tårarna som bränner bakom ögonlocken. Mamman känner sig maktlös. Lite som att befinna sig i en rävsax.

 

Är det så här det ska vara i flera år?

Att den lilla måste vara på fritids fast hon tycker att hon är för stor.

Fast hon tycker att hon liksom är klar med hela fritidsgrejen.

Det känns inte riktigt rättvist mot den vackraste av själar.

 

 

 

♥