Liten H...
aug 31 2016
Ett sådant brev…

 

 

… får mig ur balans…
Bums.

Vet att jag ska vara tacksam. Det är jag också, men fortsatt ur balans. Det måste göras, det har vi vetat sedan förra gången.

Men ändå.
Jag har skjutit det på framtiden. I flera år har jag skjutit det på framtiden. Men nu ska det ske. Det måste ske, och vi har fått en tid.
Puh…

Av alla saker som får en ur balans, är barnens ohälsa det som får hela livet att liksom svaja.

Barnen. De älskade barnen…

❤️

Men ändå, tacksam över den sjukvård vi har…

LitenH 0 Kommentarer
aug 28 2016
Grattis…
 
 
… älskade, älskade lilla H…
12 år.
 
Tolv år av total villkorslös kärlek.
Från oss till dig. Från dig till oss.
Vi är så innerligt lyckligt lottade att just du valde att komma till just oss.
 
Hoppas din dag blir precis som du önskat.
Med skelett, böcker, smink, coola kläder, bowling, prinsesstårta, kompisar och släkt.
 
 
Vi älskar dig…
 
❤️
 
 
Till månen och tillbaka…
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
LitenH 0 Kommentarer
aug 26 2016
När man…

 

 

… slänger ihop en paj…
Fredag.

Slänger ihop en paj och pratar med världens finaste son.Ja, faktisk världens finaste. Om livet. Om parkeringshus. Om rädslor. Rädslor och oro för sonen. För döttrarna. Och om sonens oro för mamman. Och prat om skäggagamer. Som sonen ville ha. I flera år. Som mamman inte ville ha. För att hon är rädd. Jo. Sant. Skäggagamen som mamman ändå kände att den kloka, vackra sonen kanske ändå kunde få då han skulle fylla år.

19 år.

Men som han klokt nog avböjde. Puh. Ville inte låsa sig. Ville kunna åka hej vilt till fina flickvännen. Utan att passa en skäggagam. Puh. Jag säger ju att han är klok. 

Mitt i allt paj-ihop-slängande och värdefullt-prata-med-sonen-prat blev där ett hjärta i mjölet. Hjärtan som jag älskar. Hjärtan som jag omger mig med mest hela tiden.

För att jag tokälskar dem jag älskar…

❤️

Och för att jag har finaste sonen i världen…

LitenH 0 Kommentarer
aug 26 2016
De där som säger…
 
… att hon inte kan…
De har fel.
 
De där som säger att sådana som hon inte skulle få finnas, inte längre ska få födas.
Dem har jag inte mycket till övers för. Inskränkta, oempatiska och extremt känslomässigt fattiga.
Är dem. Dem som ens tänker tanken.
 
Lilla H är den som lär, berikar och utvecklar.
Både sig själv och oss.
Punkt slut.
 
Eller ”.slut” som hon själv hade skrivit.
Idag skriver hon inskränkta, oempatiska och extremt känslomässigt fattiga människor på näsan.
Det gör hon genom att bära en tisha med budskapet:
 
You are your only limit
 
 
Och precis så är det.
Lilla H är helt och fullt och fast övertygad om att hon kan det mesta.
Och det hon inte kan, det bestämmer hon sig för att lära sig.
Så hon tränar och tränar och tränar.
 
 
Precis som alla vi andra måste göra för att lära oss…
 
♥
 
 
The sky is the limit…
 
 
 
(Lägg märke till den lilla tungspetsen som sträcks ut åt alla inskränkta, oempatiska och extremt känslomässigt fattiga människor…)
LitenH 0 Kommentarer
aug 24 2016
Jag funderar…
 

… på framtiden…

Dumt.
 
Att oroa sig för ditten och datten så till den milda grad att oron lite grann äter upp mig.
Det är bra himla dumt och onödigt och korkat och helt utan mening alls.
Det har livet med lilla H visat oss.
 
Himmel om vi hade låtit oron för allt som vi visste vi borde oroa oss för tagit överhand.
För att inte tala om oron för allt vi inte hade en aning om att vi borde oroa oss för – då hade det inte varit mycket kvar av mamman och pappan. Oron kommer ju ändå. Det har vi också blivit varse. Vare sig vi vill eller inte gör sig fördomar, paragrafer och tydligen svårtolkade lagar påminda vartefter lilla H växer och blir äldre. Vare sig vi vill eller inte har vi i snart tolv år behövt oroa oss för Försäkringskassans, rektornas, kommunens och emellanåt regeringens beslut. Vare sig vi vill eller inte kommer vi att fortsätta oroa oss. 
 
Inte tjugofyra timmar om dygnet och inte sju dagar i veckan. Så klart.
Men väldigt, väldigt ofta. Och framförallt alltid.
Oron är stor. Oron är påtaglig. Oron sliter.
Orättvist när själva lilla flickebarnet är så ofantligt ljuvlig.
Orättvist.
 
Pappan är mer cool. Mer chill.
Lite som Alfons Åbergs pappa som resonerar som att man får ta en sak i taget.
Inte riktigt så lugn är han i detta. Men lite åt det hållet.
Fantastiskt tycker jag. Jag vill också vara sådan.
Mer cool liksom. Chill.
Jag lutar mig mot honom.
 
Fast man måste ju vara beredd, resonerar en del av mig.
Den andra delen håller inte med. Den andra delen är verkligen mer som pappan.
Det är som en inre monolog som pågår, mellan mina två jag.
En monolog utan slut och utan egentliga svar.
 
 
– Man måste ju vara beredd…
 
– Beredd på vad?
 
– På alla tänkbara och otänkbara scenarier som kan uppstå.
 
– Men du vet ju inte vad som kommer att ske, hur saker kommer att bli.
 
– Nej, just därför.
 
– Hur då? Som att du borde ligga steget före?
 
– Ja precis! Steget före är bra! Riktigt bra!
 
– Men steget före vad?
 
– Ähum… steget före alla knasiga beslut som kan fattas över lilla H:s huvud.
 
– Du tror att du kan ligga steget före vem då?
Habiliteringen? Försäkringskassan? Kommunen?
(gapskratt)
 
– Jaaa… eller, går inte det menar du?
 
– Nej. Det går inte. Bara till viss del.
 
– Hur menar du?
 
– Du kan läsa lagar och paragrafer, du kan hävda hennes rättigheter.
Men du kan aldrig fatta vissa sorts beslut. De som myndigheter fattar du vet.
 
– Men jag kan överklaga eventuella galna beslut.
 
– Sant! Men du kan inte fatta dem.
 
– Sant.
 
– Så oroa dig inte förrän det är dags då…
 
– Men för vissa saker är det dags.
För vissa saker har det varit dags i alla de tolv år hon har funnits hos oss.
 
– Vilka saker då?
 
– Vissa saker som attityder, fördomar, elakheter, dumheter, blickar, utanförskap.
 
– Aaa, du tänker så…
 
– Ja. För dem sakerna har oron varit befogad varenda minut.
 
– Men gör något åt de sakerna då…?
 
– Men Herre Gud, det göööör jag ju! Varenda dag.
Jag slåss för hennes rättigheter, jag exploderar varje gång jag hör elakheter.
Eller högt uttalade fördomar. Jag biter ifrån och delar ut onda ögat vid minsta felaktiga blick.
Och jag drar mig inte för konflikter när vi kommer till utanförskap. Dessutom har jag åkt på en och annan propp just för att jag göööör något åt alla dessa saker.
(triumferande)
 
– Men då så. Vad oroar du dig för då?
 
– Allt. Typ.
 
 
 
 
 
Kan man göra mer än så gott man kan…?
 
♥
 
 
Jo, man kan alltid göra lite till. Bara man får rätsida på vad…
 
 
LitenH 0 Kommentarer
aug 24 2016
Hon hoppar och hoppar…
 

… och hoppar lite till…

Varför?
 
För att hon vill.
För att hon kan.
 För att det gör henne lycklig.
Och säkert också för att hon faktiskt är lycklig.
 
Inte hela tiden är hon lycklig. Men väldigt ofta ändå.
Och är hon inte alldeles lycklig så blir hon det snart igen.
Funderingar hon har, funderingar som oroar, dem funderar hon en stund på.
Sedan bestämmer hon sig för att bli lycklig igen.
 
Funderingar och oro kan komma tillbaka igen.
Ibland bara en kort stund senare.
Men, då har hon i alla fall varit lycklig där emellan.
 
Kanske är det hoppa vi alla skulle göra lite mer?
Om vi kan och i så fall för att vi kan.
Kanske försätter hoppen oss i något slags lyckligt tillstånd.
I alla fall för stunden.
 
Att känna sig lycklig en stund då och då kan inte vara annat än bra.
Jag skulle om inte annat känna mig lite lycklig om jag såg alla andra hoppa omkring här och var.
 
 
Lilla kloka Hedvig.
Som alltid lyckas göra det som känns rätt för just henne.
 
 
♥
 
 
Mitt livs läromästare…
 
LitenH 0 Kommentarer
aug 23 2016
Vi tar en kvällspromenad…
 

… på stranden…

Skönt för själen.
 
Hedvig älskar inte alltid promenader.
Ikväll gjorde hon inte det så värst mycket. Först.
Vi kan gå ner på stranden och göra ett uppdrag, föreslog jag.
 
 
– Uppdrag?! Vad för uppdrag?
 
 
Det undrade lilla H samtidigt som hon snabbt ändrade sig och plötsligt visst ville gå på promenad.
 
 
– Vi kan ju leta efter hjärtan…
 
 – Va´?! Igen? Vill du ha flera hjärtan?
 
 
Det undrade lilla H eftersom hon tycker att jag både letar och ser hjärtan överallt.
 
 
– Ja, hjärtan är ju fina. Jag vill ha många hjärtan.
 
– Men hur då för hjärtan i uppdraget?
 
– Jag tänker att vi letar efter stenar och snäckor som ser ut som hjärtan.
 
– Ska vi ta hem dem? I uppdraget?
 
– Det gör vi Hedvig. Vi tar hem dem. Det blir en del av uppdraget.
 
 
Så hann vi bara precis till stranden innan hon såg det.
Inte en sten. Inte heller en snäcka.
Men ett vackert hjärta av torkad mossa på en solvarm klipphäll.
 
 
– Titta mamma! Titta! Ett hjärta till dig! Som du älskar!
Du får det av mig mamma!
 
– Åh! Så vackert Hedvig. Får jag det av dig?
 
– Det får du gärna mamma.
Men uppdraget är att inte ta hem det…
 
– Vilken tur Hedvig! Det hade varit svårt att ta hem en hel klippa.
 
– Jaa, det hade det mamma…
 
 
♥
 
 
En särdeles bra tisdagskväll…
LitenH 0 Kommentarer
aug 19 2016
Fredag kan vara…
 
… veckans bästa dag…
Typ.
 
Då får man vara uppe länge.
Man får Sprite eller Fanta till maten.
Maten en fredagkväll, den är oftast alldeles särdeles god.
Popcorn i soffan och en flaska bubbelvatten till det.
Check.
 
Fredagar, dem gillar lilla H.
Extra särskilt idag då hon har en ledig dag med pappan.
En ”utflykt” till Toys R Us är utlovad. Därefter köttbullelunch på Ikea.
Check.
 
Tio minuter innan mammans klocka ringde kom lilla H insläntrande och ville krypa ner.
Somnade nästan om, men så gick mamman upp.
Lilla H rullade över mot pappan och kom på vad mycket roligt de skulle göra idag. 
Herre Gud och himmel och plättar, ingen kan väl somna om när så mycket står på agendan?
 
En stund senare kom hon ner till mamman i köket.
Pigg. Klarvaken. Och lycklig. 
 
 
– Men oj, lilla gumman… Är du vaken redan?
 
– Jaaa! Vi måste hinna till Toys R Us och så´nt du vet mamma…
 
 
♥
 
 
LitenH 0 Kommentarer
aug 18 2016
Hon är…

 

 

… hopplycklig…
Ledighetslycklig.

Eftersom vi pusslar.
Eftersom vi kan pussla.
Just denna veckan kan vi pussla.
Men sedan?

Pratat med fina grannar. Om att hjälpas åt.
På lov och så’nt. Ta varsin dag. Så att alla mår bra. Alla små. Alla stora.

Men ändå…

❤️

Oron för framtiden har klivit upp en nivå…

LitenH 0 Kommentarer