… vid havet…

Svårslagna.

 

De skingrar tankarna. Får mig att vara i nuet.

Trots att huvudet och hjärtat och själen och hela kroppen är fullt av så mycket annat.

Så mycket jag inte kan sortera ut, inte vet hur jag ska förhålla mig till, inte vet var jag ska göra av.

 

Hon ser det, jag är övertygad.

Lilla H, alldeles extra snäll och vänlig.

Stryker mig över kinden, ger mig några pussar till.

I bilen lägger hon sin söta, solbrända, knubbiga lilla hand på mitt ben, möter min blick och ler sitt soligaste leende. Det där leendet som får hennes ögon att glittra och fnisset att sippra fram ur mungiporna. På både henne och mig.

 

Med hörlurar på och Marcus & Martinius spelandes i öronen är det inte mycket som kan fånga hennes uppmärksamhet. Jag står bredvid henne och pussar henne lite i nacken. Hon frågar varför och jag säger att jag gör det för att jag älskar henne. Hon skiner upp som en sol, tar av sig hörlurarna och frågar om vi ska gå en sväng till havet. Hon vet att jag vill det. Hon vet att jag behöver det. Jag ser att hon vet.

 

Från och med nu kopplar vi på lugnet. Nu börjar semestern.

Semestern jag bara vill vara i. Som ska ge mig tid att låta huvudet och hjärtat och själen vila.

 

 

 

 

Det är sådana saker vi pratar om när vi strosar längs havet, lilla H och jag.

 

 

 

♥