… sommar…

Ljumma kvällar.

 

Den lilla leker och leker.

Vill inte gå inte. Vill inte duscha.

Vill inte lägga sig och har tusen skäl att inte göra det.

 

Som att föreslå en promenad till havet.

Precis när mamman föreslår en kvällsdusch.

Mamman kan inte annat än att gå med på en promenad till havet.

Det är roligt att doppa tårna i det salta havet. Inte kan hon säga emot.

 

Uppochner är världen och ur led är tiden.

Den lilla kommer aldrig i säng.

Och flätorna är fulla av saltvatten.

 

 

 

 

 

 

… oro, vilsenhet…

Tro, hopp & kärlek.

 

Idag var det Mikaelas tur.

Detta vackra väsen som klivit in i vår familj.

Denna vackra lilla själ som vi alla kommit att tycka så mycket om.

Detta lilla flickebarn som sprider sitt klingande skratt i vårt hus så att vi ler allihop.

Ludvigs flickvän.

 

Så vacker och förväntansfull stod hon där på kajen utanför Operahuset.

I väntan på sin bal.

 

Lika vacker och mycket stolt stod han där och höll om sin vackra Mikaela.

Vi knäppte bild efter bild. Bad dem pussas. Bad dem sluta pussas.

Ni vet så där som bara fåniga men omättligt stolta föräldrar gör.

 

 

 

 

 

… nu är det färg…

Minsann.

Grönt.

Som hon likt storebror älskat sedan hon föddes, och förmedlat högt sedan hon lärde sig att prata. Och aldrig har hon haft grönt i sitt rum. Inte av någon särskild anledning. Det har bara inte blivit. Konstigt eftersom Barca, Messi och dess blå och röda färger kom in i ett huj efter önskemål. Det toppades i och för sig med en grön fotbollsmatta. Så helt har vi inte ignorerat det gröna önskemålet kom jag på.

Men nu, efter önskemål om gräsmattegrön bokhylla och lika grönt överkast så är det färgglatt vill jag lova. Så färgglatt att mamman blir lite uppochner inombords. Som kaos.

Men, så är det ju Hedvigs rum.

Det är Hedvig som ska trivas.

Det gör hon.

Hon hoppar jämfota av glädje!

Och jag gillar ju färg. Tycker det är fint. Hos andra. Inte hemma.

Så jag tänker numer när jag kliver över tröskeln till Hedvigs rum att jag kliver in hemma hos någon annan. Och det gör jag ju. Jag kliver in hemma hos Hedvig. Och  jag gillar’t.

… två dagar…

Har passerat. 

Idag åkte gipset av.

Armen är konstig tycker lilla H.

Öm, med blåmärken och ganska mycket full av eksem.

Men ändå. Den är utan gips.

Doktorn säger att den är ömtålig i tre månader. Ingenting där hon kan ramla får hon göra. Inte cykla, inte spela fotboll, inte klättra i klätterställning, inte åka rutschkana, inte, inte, INTE.

Till slut är ”inte” det enda Hedvig hör.

Jag säger att hon ju är duktig på att inte ramla, att vi kan cykla på tandemcykeln, passa fotboll, åka rutschkana i knät etc etc. Till slut tittar Hedvig på doktorn som heter Ebba och säger:

Det fick hon.

Det gjorde hon.

… på vår tjejkväll…

Olika är bra.

Bäst.

Pappan är på konferens.

Storasyster på jobb med efterföljande träning. Storebror hos älskad flickvän.

Vi två.

Själva. Med varandra.

Mamman föreslår räkor.

Lilla H föreslår plocksallad från Ica.

Med räkor, kalkon, tonfisk och två sorters kyckling. Med majs, tomater, gurka, isbergssallad och pasta med pesto.

Fast pesto vet inte Hedvig om. Vet hon om det tycker hon inte om det. Vet hon inte om det tycker hon om det. Så idag vet hon inte om peston.

… vår lilla fotbollstjej…

Utvecklar sina skills.

 

Hon ser möjligheter istället för hinder. Alltid.

Är glad för varje sak hon klarar av fast armen är i gips.

Och försöker göra allt hon vill göra. Går det så går det. Typ.

 

Istället för att stå vid sidan av planen och ”bara” passa bollen med pappan, och istället för att ”bara” skjuta en straff då och då, tog hon på dagens fotbollsträning sig an rollen som domare.

Som med allt annat gjorde hon det med stor frenesi och med den äran.

 

 

 

 

 

… äntrar scenen…

Fullständigt orädd.

 

Pirrig, ja visst.

Men det är en annan sak.

 

Jag såg ingen annan gå in med sådan liv, lust, glädje och trygghet som Hedvig vid gårdagens dansuppvisning.

Vad gör det egentligen om man stundom skuttar åt höger när tanken var att man skulle skutta åt vänster?

Vad gör det egentligen om man emellanåt ligger en halv takt, ett halvt steg efter några av de andra?

Ingenting.

 

Det viktiga måste vara att ha roligt.

Att känna gemenskap, att känna glädje.

 

Att stå där mitt på scenen, stråla av lycka och vinka till mamman, pappan och brorsan.

Att stå där i strålkastarljuset och faktiskt känna sig bäst, coolast och vackrast i hela världen.

Det måste väl ändå vara meningen?

 

 

 

♥

 

 

… idag…

Eller ”Specialvarvet” som det heter.

 

Varför ”special”? 

Ungefär som i ”särskild”…. 

Varför, varför, varför måste allt vara så speciellt, särskilt, annorlunda och olika?

Varför kan vi inte alla bara vara? Bara vara som vi är och trivas tillsammans och tycka om varandra precis som vi är? Jag förstår inte och jag kommer aldrig förstå. Tror jag. Hoppas jag.

 

Hur som helst så har lilla H sprungit Specialvarvet idag.

Tillsammans med sin klass, tillsammans med alla andra på hennes skola och tillsammans med hundratals, kanske tusentals, andra ifrån hela Sverige. HELA Sverige. Där var busslaster ifrån Strängnäs, ifrån Stockholm, ifrån någon pytteort i Småland och där var busslaster från ja, hela Sverige. Arrangemanget är stort och engagemanget ännu mycket större. Så härligt stämning. Människor gick, människor åkte rulllstol, människor sprang och människor gjorde allt på samma gång. Gemensamt? Glädjen. Glädjen jag endast och bara finner i sammanhang som dessa, i sammanhang tillsammans med människor som ses som olika. Tänk vad folk missar! Folk som väljer att välja bort, som väljer att stänga dörren. Tänk, så fattiga de blir på själva livet.

 

Lilla H har haft löpträning i skolan i flera veckor.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, hon går i bästa skolan ever.

Hon var så laddad inför varvet, så pirrig och framförallt så glad att hon skulle kunna springa fast armen är i gips.

Med ett löfte om att hålla mamma i handen hela varvet runt – förutom över mållinjen – så fick hon springa. 

Och det gjorde hon. Med bravur sprang hon.

 

Av de 2,2 kilometrarna banan mätte sprang hon säkert 1,8. Drygt. Minst.

Punkt.

 

Lycklig är jag över dagens kontaktdag.

Det måste vara Försäkringskassans bästa uppfinning.

 

 

 

 

 

♥