… sedan ett dygn…

Puh.

Så säger lilla H. Vi håller med.

Två dygn på sjukhus och 22 timmars ond väntan på operation är över. Den lilla tappra har sovit, gråtit, varit rädd, ärit glass, druckit äpplejuice, sovit lite till, gråtit ännu mer, varit hungrig i många, många timmar, fått en apa hon kallar Arne, till slut och äntligen fått äta och då valt ett enormt lass köttbullar och makaroner.

Två titanspikar i det ”helt avbrutna skelettet”, och det bultar och gör ont.

Bandage i Barcelonas färger. Så klart.  

Ganska nöjd mitt i all bedrövelse. Nöjd över att så många varit oroliga, över att så många tycker synd om, och så kan man väl få känna när man är liten ich skadad tänker jag. 

Prinsessbakelse väntade då hon kom hem. Liksom fina presenter från fina grannbarn. Imorgon får de komma på tårta minsann. 

… oj, oj, oj…

❤️

… har brutit armen…

Helt.

Båda benen i höger underarm är av.

Vrålet gick inte att ta miste på. Det här är fel hann både jag och grannar tänka. 

Istället för att gå av studsmattan, hoppade hon. Som Clumsy Ninja.

Landade fel. Landade på armen.

Armen såg ut som en krok.

Bästa grannen kom springande.

Bar lilla H till bilen, körde mycket, mycket ledsen liten H och mycket, mycket skakig mamma till sjukhuset.

Vi har de bästa grannarna i världen!

Sms till pappan på Sjöräddningsuppdrsg, till storasyster på jobb och till storebror på fotbollsmatch.

Smärtstillande. 

Massor av smärtstillande.

Armen ”bändes” rätt.

Gips. Röntgen. Mer smärstillande. Besked.

Operation i morgon.

Vi sover på sjukhus, lilla H och jag.

Pappan, storasyster och storebror kom ångande med tandborstar, kläder och en stor portion oro.

7 köttbullar och makaroner nog åt ett helt fotbollslag har hon ätit. Klockan 23.

Vi säger god natt och hoppas att lilla, tappra, älskade hjärtat får sova lite…

❤️

Ont… 

 

… del två…

WOW!

 

Igen.

Först klockan 04:01 kom vår lilla nattvandrare in till oss. 04:01.

Sov sedan lugnt bredvid mamman ytterligare några timmar.

 

♥

 

… del 1…

WOW!

 

Eller, man ska ge det några nätter, man ska inte ropa hej och man ska definitivt inte ta ut något i förskott.

Jag veeeet…

 

I ren desperation väljer jag ändå att ta ett glädjeskutt redan idag. Lilla H låg inte med fötterna på huvudkudden då jag var inne för att pussa på henne innan jag själv gick och lade mig,  och nattvandringen till mammans och pappans säng ägde inte rum förrän 04:13!!! Nollfyra tretton!!! Liksom?!

 

Att jag själv vaknade miljoner gånger just för att hon inte dök upp mellan klockan 23 och 01 som hon brukar är en annan sak. Det är dessutom helt okej, jag kan nog vänja mig av med det. Att hon sedan mellan 04:13 och 07:37 sparkade och levde rövare en del gör heller inget. Det var ju så kort tid.

♥

… kan den vara till ända?…

Kanske.

 

Lilla H sover oroligt.

Det har hon gjort sedan spjälsängen byttes mot en vanlig säng.

Det var då hon började knalla upp på nätterna för att komma in till mamman och pappan.

Nu är det inte själva vandrandet till vår säng som är ”det oroliga”.

Det vore fine, om hon låg still.

 

Alla mina barn har under många, många år vandrat till mig på nätterna.

Skillnaden är att storasyster och storebror låg still.

Ett barn på varje arm, på var sida om bröstkorgen – jag älskar det.

Lilla H ligger inte på armen, inte på bröstkorgen och inte heller ligger hon still.

 

Hon ligger bredvid. Vill ha mycket plats.

Viftar och sparkar med armar och ben.

Sätter sig upp för att sedan ”ramla framåt”.

Med benen i skräddarställning eller med benen rakt ut som i split.

Och, hon fortsätter sova så.

 

En stund.

Sedan sätter hon sig upp igen, för att ”ramla bakåt”.

I bästa fall träffar hon inte mamman, och i bästa fall ramlar hon inte ur sängen.

Så här håller hon på. Nätterna igenom. Och hon gör det även i sin säng, innan hon vandrat in till oss.

 

Det kan omöjligt vara någon vilsam sömn för henne.

Det är absolut inga vilsamma nätter för mamman och pappan.

Mamman och pappan som i sig själva inte heller sover bra.

Resultatet blir… sådär faktiskt.

 

Men i natt kanske det händer?!

Idag ska vi få ett kedjetäcke och det gör för många underverk.

Nä jag läser om det skulle jag vilja prova själv. Kanske även jag skulle kunna sova då?

Nu är det Hedvigs tur och jag hoppas extremt mycket på att se en förändring under kommande nätter.

 

 

 

♥

 

 

 

 

… och hostar…

Dagarna i ända.

 

Och nätterna med förresten.

Hit och dit, bättre och sämre.

Vi är lite trötta på rinnande näsor och nariga läppar. Vi tackar eventuella högre makter för näsdukar, idominsalva, alvedon och nässpray. 

 

Vi är ändå inte sjuk-sjuka. 

Inte så att vi har feber och är nedbäddade. Inte alls. Vi jobbar och går till skolan så klaga ska jag inte. Men det räcker nu tänker jag som längtar efter långa löpturer i kvällssolen. Det räcker mu tänker också lilla H som är trött på att snorpapper i varenda ficka. 

 

Vi höjer vårt humör med att baka ”Toves kladdkakemuffins” för att sedan gå ner till havet och fika. Med varsin näsduk i handen sitter vi sedan och småpratar. Hedvig undrar vad fåglarna egentligen säger till varandra? Och om en fiskmås kan förstå en skata och tvärtom? Kanske är det som med svenskan och norskan, tror hon, att man förstår nästsn allt fast inte riktigt allt.

 

 

♥

 

 

.., till ett lekland…

På begäran.

Och enligt önskemål.

Svårt att hänga med den snabba, extremt viga lilla H. Upp och ner, hit och dit. Svårt att hänga med tills hon bestämmer sig för att ha lite koll på mamman. Så att mamman inte kommer bort. Det känns tryggt.

Roligt har vi.

Skrattar gör vi.

Svettiga och törstiga blir vi.

Så vi fikar.

Det gör man på lekland berättar lilla H.

Hon väljer en grön slush och en chokladboll som ser hembakt ut.

Den gröna slushen smakar inte päron som det stod att den skulle göra.

Den smakar syntetiskt, nästan som parfym, och lilla H blir besviken. 

Chokladbollen lämnar hon halväten med orden:

Säger hon som gärna äter alla slags chokladbollar, även de som inte är hembakta.  Jag smakar, konstaterar att den nog är just hembakt. Konstaterar också att den inte är särskilt god.

Sant.

Hon drack ju inte den gröna.

Ett – noll till Hedvig. Igen.

… skulle resa iväg…

Packade lilla hjärtat.

 

Eller, vi packade allihop.

Rensade bland kläder och leksaker.

Lade till några filtar och en sovsäck.

Så att stora hjärtat skulle kunna skänka till barnen på barnhemmet.

 

Att ge är en härlig känsla. Det har jag alltid tyckt.

Det är en känsla jag lagt mig vinn om att förmedla till mina barn.

Och jag vågar påstå att jag lyckats. De är alla givmilda, generösa och har stor empati.

 

När lilla H rensade och röjde inför storasysters resa påminde jag henne ett par gånger om att det hon nu skulle ge bort, kan hon aldrig få tillbaka. Ja´veet…  svarade hon. Jag talade om för henne att det  hon nu gjorde är en fin och god sak. Ja´veet…  svarade hon igen.

 

 

 

 

 

Jo, hon var så säker.

 

Så igår, när storasyster visar bilder och berättar om sina upplevelser och vi sitter som fågelungar med gapande munnar och bara suger i oss av de erfarenheter och den kultur hon fått lov att vara en del av, så dyker bilden upp. Bilden på lilla söta Getrida. Så fin i Hedvigs grodpyjamas och, vad viktigare är, så lycklig för den.

 

Hedvig skrattade högt, klappade händerna och pussade på bilden av Getrida.

Också hon så lycklig över att faktiskt ha gett bort sin favoritpyjamas och därmed gjort Getrida glad.

Jag fick en klump i halsen, så klart.