… till ganska mycket…

Utan att veta varför.

 

Fredagen var en kontrasternas dag.

En dag då jag fick extra mycket anledning att fundera över hur olika vi har det, och hur olika vi lever.

Vad är det som gör att vissa hamnar i specifika situationer?

Och vad är det som gör att andra inte hamnar i dessa specifika situationer? 
Med detta surrande i huvudet och gnagandes i maggropen rattade jag bilen hem till ett hus där min bästa vän väntade med en hel hoper ljuvliga, härliga, skrattande barn. Och där go´fikan var uppdukad.

Lyckliga jag, men också lite splittrade jag.

Kontraster kan sätta sig kvar litegrann.

 

Långfrukost, sol, värme, skrattande, lekande, hoppande barn.

Lunch i solen. Fika i solen.

Prat om livet. Och ännu mera prat om livet.

God mat, god dryck.

Men framförallt en god, god vän.

 

På söndagen blev huset tomt.

Eller, det blir det aldrig i det här huset. Tack och lov.

Men en känsla av tomhet infann sig när finaste vännen med bästa barnen åkte hem.

Tomt. Ensamt. En lite ledsam saknad.

Skulle så gärna vilja ha henne nära.

Det var ungefär då jag tappade lusten.

 

Så kom nuet ikapp.

Toktrötta Ebba och lika toktrötta kompisen.

Ännu mer toktrötta Ludvig som sov i 12 timmar.

Pappan som snickrade så mycket att han inte ville ha vare sig kaffe eller våfflor.

Absolut och definitivt inte trötta Hedvig som skulle på terminens första dans.

Mamman som skulle köra och passa på att träna medan lilla H dansade.

 

 

 

 

Så hojtade Hedvig när det började närma sig avfärd mot dansen.

Att duscha på gymmet efter dansen är väldigt viktigt för henne.

Jag undrar om hon känner sig lite stor då?

 

Hon och jag liksom.

Vi har tränat tillsammans men ändå på var sitt håll.

I omklädningsrummet kan vi babbla om hur dansen respektive träningen gick, vi kan jämföra och kolla vem som är svettigast, vi kan duscha, tvätta håret, sätta handduken likt en turban runt huvudet och vi kan låna varandras hudlotion och lite så. ”Så där som tjejer gör”, säger Hedvig ofta och önskar att hon var stor. Jag säger att jag tycker att hon är alldeles lagom stor och att det är perfekt att hon växer ganska långsamt. 

 

Tillsammans med resten av familjen äter vi en god söndagsmiddag.

Älgfärsbiffar och Hedvig konstaterar långt innan middagen att det minsann inte är gott. 

 

 

 

 

Så sade hon och åt sedan två rejäla portioner älgfärsbiffar med gräddsås, potatismos och lingonsylt.

Jo, för vid svartvinbärsgelén, där gick gränsen. Det tänkte hon minsann inte ens prova.

 

Så när helgen var till ända kändes söndagen ändå fin.

Trots att saknaden efter min vän levde kvar.

 

 

 

♥