… mitt i det svåra…

Blir det komiskt.

 

Som när mamman står rådvill och inte riktigt förstår.

När hon biter ihop, försöker svälja klumpen i halsen samtidigt som hon tar fram en kastrull för att börja med middagen. Och inser att klumpen i halsen bara blir större och större, och hon känner sig maktlös. Medan tårarna rinner över och nedför kinderna vänder hon sig bort, vill inte att någon ska se. För hur ska hon kunna förklara…?

 

När hon står där och lagar mat med tårar som rinner kommer äldsta hjärtat och ser på långt håll att något inte är som det ska. Hon säger ”Mamma…?” Mamman försöker svara med neutral röst, men misslyckas så klart. Äldsta hjärtat öppnar famnen och mamman vänder sig om. Äldsta anar orsaken till mammans tårar varför mamman beslutar sig för att haspla ur sig en simpel förklaring i någon sorts lättsam ton. Så klart misslyckas hon. Igen. Istället viskar hon med sprucken röst och tårar trillandes:

 

 

 

Äldsta hjärtat inser tidigare än mamman det paradoxala i mammans uttalande, hon ler stort.

Mamman inser först då vad hon sagt, och i vilken sinnesstämning hon sade det.

Båda ler stort för att sedan skratta högt.