… egodag…
Ego.
Det där med att nå sina mål…
För 18 år sedan bestämde jag mig.
Det är journalist jag vill bli.
Måste bli.
Typ.
För att jag vill skriva.
För att jag alltid skrivit.
För att jag måste skriva.
För att överleva.
Typ.
Då kom jag inte in. Inte på JMG.
60 poäng i statskunskap saknades och jag snubblade in på annat.
Pedagogik, sociologi, psykologi, filosofi, information…
Men ingen journalistik.
Det kom barn och det dök upp andra jobb.
Det där har gnagt i mig under alla år och av olika anledningar fick jag spader en dag och tokletade journalistutbildningar i hela landet. Det visade sig att jag hittade en, tjugo minuter ifrån mitt hem.
Som jag inte tidigare känt till. Tjugo minuter.
Först bröt jag ihop för att jag inte hade vetat om den.
Sedan samlade jag ihop mig, sökte, gick till första antagning – och kom in. Galet. Det är ganska exakt två år sedan.
Idag tog jag examen.
Galet det också.
Och hisnande. Och roligt. Och tokigt.
Jag har gått omkring i något slags lyckorus hela dagen.
Och gör ännu. Och tänker tillåta mig att göra det några dagar till.
Det har nämligen inte varit helt enkelt, det där med att fixa en utbildning. Eller jo, utbildningen har varit en rolig utmaning. Jag älskar att lära! Men allt det andra har inte varit helt lätt att lösa. Familjen, hemmet, barnen, deras aktiviteter, deras läxor. Många är gångerna där jag skyndat in på Ica för att sedan sladda in på fritids, hämta, hem, laga middag, prata om dagen, be Hedvig byta om till träning, göra läxor med henne, åka på träning, kvällsmat, natta, supporta någon av de stora med deras läxor – och därefter ta itu med egna läxor. Många är de sena kvällarna, ibland nätterna, inför egna inlämningar, tentor. Många är gångerna då jag önskat att jag kunde ryckt på axlarna och nöjt med good enough – men jag är inte sådan…
Tyvärr ibland.
Läggas till kan att äldsta lilla loppan tog studenten, vi packade ett hus på 200 kvadrat inför flytt, vi flyttade till båt i en himla massa veckor, vi flyttade till en hyrd stuga i lika många veckor, vi flyttade in i nytt hus och vi packade upp 150 flyttkartonger…
Hösten grumlades av sjukdom med många sjukhusbesök och mamman led med den som hade det så svårt och så ont.
Och barnen.
Dessa fantastiska, underbara, ljuvliga och tålmodiga barn.
Som sett mamman slita sitt hår, som sett prestationsångesten.
Och som alltid, alltid trott på mig.
Litat på att jag löser ”saker”.
Vilket jag ju gjort.
Även då jag inte trott det.
Någon kanske undrar över pappan.
Han har också dragit ett stort lass.
Det är inte helt lätt att plötsligt att ha en studerande hustru som på något konstigt vis skyfflar ”allt” på honom samtidigt som hon försöker lösa ”allt” själv. Det är inte heller helt lätt att plötsligt ha en hustru som blir galen över en jobbresa han måste göra och som hon tidigare inte hade knystat om – för att hon just den dagen har jordens största inlämning och tänk om yngsta hjärtat blir sjuk eller något annat i den vägen.
Tack älskade Erik för all support under vägen!
Vad hade vi gjort utan mormor?
Ingen himla aning faktiskt.
Mormor som alltid, alltid ställer upp.
Liksom bara finns där. Alltid.
Den mormor’n älskar jag högt.
Det är min mamma…
Så idag har jag firat. Och njutit.
Pappan i huset är bortrest hela helgen.
Snopet men nödvändigt.
Efter helgens utbildning är han certifierad sjöräddare.
Det är en dröm han har förverkligar.
Klasskamrater, nu före detta klasskamrater, förgyllde min förmiddag.
Barn, mormor, morfar, syster och bästa grannar förgyllde min eftermiddag och kväll. Flera blomsterbud levererades till mig. Så många att lilla H bröt ut i skratt och blomsterbudet skrattade generat då hon återkom…
Tack alla som gjort detta möjligt…
❤️
Men jag har en dröm till…
