Det moraliska dilemmat…
I Sverige gillar vi olika. Säger vi. Dessvärre tycks det bara gälla när det passar oss själva. Vi pratar om mångfald. I mångfalden tycks dock inte alla inkluderas. Hur skev har vår värld blivit, undrar jag.
För ett par veckor sedan presenterades en ny typ av fosterdiagnostik för att upptäcka bland annat Downs syndrom. Det vet vi nog alla efter senaste veckornas skriverier. Ett simpelt blodprov kan numer tala om för de blivande föräldrarna om barnet de väntar bär på en kromosomavvikelse. Downs syndrom är den vanligaste och därför den mest omdiskuterade. Jag är inte oavkortat emot fosterdiagnostik, jag kan se nyttan med den. Nyttan av att upptäcka något livshotande som behöver åtgärdas i samband med födsel. Men jag är emot att vi faktiskt får välja vilket barn vi tar emot. Tror vi ens att vi kan välja? Man kan välja bort Downs syndrom, ja. Det finns dock många fler diagnoser som upptäcks först senare i livet. Vad ska vi göra med de människorna? Skall vi ta bort dem då? Och hur gör vi det i så fall?
Jag är också väldigt mycket emot denna hetsjakt på foster och människor med just Downs syndrom. Somliga skulle säga att jag överdriver då jag kallar det hetsjakt. Det vet jag eftersom jag har fått höra det. Jag får också höra att jag inte ska ta det personligt. Men det är en hetsjakt. Och hur skulle jag inte kunna ta det personligt? Så gott som dagligen får jag försvara både min dotter och min kärlek till henne. Som om hon inte har rätt att finnas. Som om hon inte har rätt till den villkorslösa och oändliga kärlek jag, och många med mig, hyser för henne. Att få ett barn med Downs syndrom är inte jordens undergång. Inte heller är det en katastrof. Att få ett barn med Downs syndrom ger en helt ny dimension på vad livet egentligen innebär, på vad som faktiskt är viktigt här och nu. Ingen på denna jord lär mig så mycket om just livet som min dotter med den allra vackraste av själar.
Genom det nya blodprovet som framöver kommer att erbjudas alla gravida kvinnor som så önskar följer ett moraliskt dilemma. Jag läste orden i en artikel i Aftonbladet. Jag hann instämma, tills jag insåg att artikeln och jag inte alls hade samma uppfattning om vad ett moraliskt dilemma innebär. I artikeln innebär det moraliska dilemmat att blodprovet är dyrt, och att alla därför inte kommer ha råd att tacka ja till provet. Däri ligger tydligen det moraliska dilemmat. Att välja bort ett barn med en kromosomavvikelse ses däremot inte som ett moraliskt dilemma. Att välja bort min dotter hade alltså inte setts som ett moraliskt dilemma. Jag håller inte med. I mina ögon ligger det moraliska dilemmat i att vi numer kan välja vilket barn vi vill ha och inte. Det moraliska dilemmat ligger också i nästa steg. Vad tar vi reda på härnäst? Kanske bestämmer landet sig plötsligt för att brunögda foster inte bör få födas. Då hade inget av mina tre barn varit välkomna. Jag ser ett stort moraliskt dilemma i utvecklingen av fosterdiagnostik.
Ett annat dilemma, ett personligt sådant, är för mig hur jag en vacker dag ska förklara för min dotter att hon inte är önskvärd i denna världen. Inte heller alla hennes kompisar som också har Downs syndrom. Jag går sönder inuti när jag tänker på att hon en dag kommer att förstå att många människor inte tycker att hon har rätt att finnas till. Denna vackra, vänliga, godhjärtade lilla människa som aldrig skulle göra en fluga förnär. Hur skall jag kunna förklara? Hon som alltid vill göra rätt och riktigt, som vill hjälpa alla och envar, som ser om någon är ledsen, som alltid har ett tröstande ord på lut, som lever här och nu och alltid, alltid tror gott om andra människor. Hur skall jag någonsin kunna förklara att världen vi lever i ständigt letar efter nya lösningar för att minska den grupp av människor hon tillhör?
I min familj har allas våra röster blivit min yngsta dotters röst. Våra röster kommer alltid att ropa högst eftersom hennes egen röst inte tycks vara så mycket värd. Vi kommer att försvara henne och hela hennes existens så länge vi lever. Hon är lycklig, hon har ett fantastiskt rikt liv och det kan ingen ta ifrån henne. Vi pratar om mångfald, om allas lika värde, om inkludering. Vi klistrar dekaler med texten Vi gillar olika överallt. Heja Sverige liksom. Men vad är det värt om det inte gäller alla? Inte ett skvatt…
♥
Men, vi gillar olika i Sverige, eller hur?
Jag tänker att det är inte testet i sig som gör mig ledsen; det är attityderna och reflektionslösheten omkring testet.
Vårt kontrollbehov och att allt ska vara perfekt.
Kanske borde vi bara kasta oss ut i det okända med tanken att vi kan förändras och lära nytt?
Jag vore inte den jag är utan lilla G – varken yrkesmässigt eller som person.
Så himla fint skrivet! Har själv inget barn som är född med denna tillgång. Har inte heller planerat fler barn men en sak är säker i mitt hjärta, jag är i den åldern att sjukvården garanterat skulle erbjuda mig detta test för att sedan få mig att göra ett val av den händelse att jag skulle bli gravid igen. Har bestämt mig sedan länge att i så fall tacka nej till ett sådant test då varje barn är en underbar gåva. All lycka och välgång i framtiden.
<3<3<3
Hej!
Ja du får skriva om min historia på bloggen 🙂
Jag vet inte så mycket mer om lilla J. Året efter min praktik började han skolan i byn bredvid, det vet jag och jag träffade på honom och hans mamma en dag när de var och handlade och trots att det hade gått ett tag så kände han faktiskt igen mig för när jag sa semin till honom började han le och så svarade han semin.
Kram Therese
När jag läser det här blir jag påmind om när jag var 17 år och blev deprimerad. Jag kände mig vilsen och det mesta var meningslöst. Då fick jag en praktikplats på ett dagis och på den avdelningen fanns lilla J. Han var multihandikappad, kunde inte gå själv, kunde inte sitta själv, hans förstånd var på sex-månaders bebisstadium och han var blind. Men han kunde skratta och han kunde härma vissa ord och han kunde plaska med händerna i vatten och han kunde krama sin ärtpåse och så kunde han en sak till: Han kunde få mig att känna mig viktig och behövd.
Jag älskade honom och han älskade mig. Jag hade som sport att komma på saker som han kunde leka med och när han hörde min röst på morgonen så sa han semin och så log han. Och om jag sa semin och släppte ärtpåsen på hans huvud så skrattade han så han höll på att kikna.
För mig var lilla J så himla viktig. Han hjälpte mig genom att jag fick hjälpa honom. Det känns så hemskt att man vill sortera bort vissa barn.
Det blir mysigare om vi har ett samhälle där alla får finnas. För vilka foster ska vi börja sortera bort härnäst? Kanske det går att göra tester för vilka som har genetisk sårbarhet att drabbas av en depression i sjuttonårsåldern, då hade jag också blivit bortsorterad.
Vart ska man dra gränsen? Måste man använda kunskapen bara för att den finns?
Och vad händer med de som fick veta att de skulle få ett barn med Downs syndrom men väljer att föda, kan det bli så att samhällsvindarna vänder och att de plötsligt får höra att de inte kan få något hjälp och stöd för sitt barn för de valde ju själva att sätta barnet till världen?
ThereseC
Mångfald är i vår tid bara snyggt om det föds a-barn med olika hudfärg, men udda antal kromosomer passar inte in i ”regnbågssamhället”: här ska vi bara vara lönsamma så fort som möjligt och så länge som möjligt. ”Sådan är kapitalismen” som de gamle sjöng.
I vår tid skulle det inte behöva vara skamligt att föda särutvecklade barn. Tyvärr är det tvärtom, aldrig får en förälder skämmas mer än nu när de kunde ha dödat barnet innan det föddes och blev annorlunda. Mångfald, my foot! det är bara antalet kronor som ska vara mångfaldigt på riktigt i dagens Sverige.
Skrämmande ord men ack så sanna… 🙁
Fruktansvärt är mitt omdöme om denna test! Med tanke på valet som nyligen var och den fientliga inställning mot det som inte är normalt.
Tar man det då ett steg till och tittar på gamla nazitykland med dess lagaaeö
Din dotter är så otroligt vacker!
Jag är själv mamma till två barn med autism, såhär jag vet hur det är att vara förälder till icke önskvärda barn. Det har jag fått erfara många gånger. Mitt hjärta brast när min lilla solstråle till slut själv förstod hur olik alla andra han är och hur lite plats det finns i samhället för sådana som han.
Här är vad det blev. På ett sätt är det förstås en abortfråga men jag tror inte att det är så det framstår i det jag skrivit. Jag hänvisade också till en annan bloggpost som helt klart skriver om människosyn.
http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2014/10/04/om-downsbarnen-ma-ni-beratta/
Mycket bra och tänkvärt har du skrivit Tomas! Tack för ditt inlägg! Känns bra att vi är många som inte står ut med vad som pågår. Det gör mig så ont, det som sker mitt framför näsan på oss…
Tack för din fina kommentar! Vi vill ju alla bara det som är bäst för våra små och våra familjer. Och visst gör vi allt i vår makt för att våra små ska ha det så bra de bara kan, utefter vad vi tror och kan.
Jag har läst alla kommentarer här och många har bra och fina poänger.
Men när det gäller testet så är jag ändå innerligt tacksam att testet finns. Och jag hoppas att alla som vill ska kunna ta testet!!! Jag har tur som bor utomlands och därför blev erbjuden att ta just detta test. På så vis slapp jag gå igenom ngt, som för mig (alla är ju olika) hade varit så mycket värre. Som att barnet dött i magen i månad 8. Eller vid förlossningen. Eller kanske när barnet varit 2 dagar gammalt. Nej, jag personligen är innerligt tacksam för att jag fick veta relativt tidigt igradivitet (vecka 17) och därmed fick VALET att avsluta gradiviteten. För mig kändes det som det bästa i en förfärlig situation
Så som sagt, jag önskar att detta test var tillgängligt för alla. Så alla som vill kan få ta det. Inga måsten. Men om man vill. Sedan håller jag med många ovan att man ska veta vad man vill göra med reslutatet innan man tar testet.
Åh puh! Så skönt att du skrev igen!Jag har haft så enormt dåligt samvete för att jag så uppenbart sårade dig. Det var verkligen inte det som var meningen. Glad att du tagit till dig att jag verkligen inte dömer någons val. Vi har val att göra och var och en fattar sitt beslut utifrån sin situation. Det är som sagt inte där problemet ligger.
Jag har själv mist en liten i v 18. Jag fick också föda fram den lilla pga att den dött i magen. En fruktansvärd upplevelse och även om jag inte behövt göra ett val så tror jag att jag vet lite om vad du går igenom känslomässigt.
All lycka till dig och din familj!
Kram
Tack för ett starkt inlägg! Jag delar länken på min blogg om någon dag. Det här är mycket viktigt att lyfta upp.
Vi valde bort fosterdiagnostik utöver rutinultraljud pga att vi inte visste vad vi skulle göra med resultatet om något var fel, men jag önskar att det ginge att få stöd i att bara leta efter kromosomavvikelser som inte är förenliga med liv. Down´s syndrom kan ju ge väldigt varierande svårighetsgrad på funktionsnedsättningen, men det är sjukt att familjer får försvara sig, varför de inte tog reda på skadan i förskott och valde bort barnet!?
Det du skriver är så viktigt! Jag tror att om man väljer att använda sig av fosterdiagnostik så bör man veta hur man kommer att hantera svaret – om det ens går att förbereda sig… Det är inte lätt att fatta beslut i kris. Än mindre när informationen är så onyanserad.
<3
Det föds inte ens hälften så många barn med ryggmärgsbråck nu när fosterdiagnostik blivit vanligare. En diagnos som likt DS medför så skilda problem från person till person.
Jag har växt upp i en familj med ett funktionshindrat syskon och även om det berikat mitt liv på många sätt så har det varit jobbigt många gånger. Jag har växt upp i en familj där jag ändå blivit sedd, men många syskon blir satta på undantag. Då som nu – speciellt de som var äldre. I mitt jobb på dagverksamheter och kortids möter jag många barn, ungdomar och vuxna vars föräldrar lyder deras minsta vink och vid motgång eller tillsägelser så smäller det. Jag har valt att inte göra fosterdiagnostik trots att jag erbjudits det alla mina graviditeter just för att jag inte vill göra ett val.
Hej!
Jag läste ditt inlägg häromdagen och tyckte då det var fint och tänkvärt!
Sedan läste jag det här: http://holtter.wordpress.com/2014/09/29/jonas-gardell-det-som-inte-sags-bar-ocksa-pa-ett-budskap/ och tänkte då tillbaka på de ord du också skrivit.
Vad gör vi egentligen med samhället?! Självklart ska man kunna göra abort, läste kommentaren av hon som gjort det här. Och likt dig dömer jag inte det! Absolut inte. Jag har full förståelse för det beslutet med.
Men just nu och just downs syndrom görs så otroligt stort, det görs så annorlunda och avvikande. De framställs BARA som annorlunda. Visst de är annorlunda, men de är lika med!! Och annorlunda, sen när blev det bara dåligt?! Det verkar liksom försvinna i diskussionen, alla likheter och allt det fantastiska..
Tack igen för kloka ord Hanna! Vi har ju mailat om dem och nu har jag skrivit om dem 😉
<3
jag läser detta liggandes på sjukhuset. Jag har precis avslutat en gradivitet i vecka 18. På grund av ett kromisomfel som upptäcktes just med detta test. I vårt fall var det inte DS utan ett kromisomfel på könskromosomen.
Jag har alltså precis genomgått en förlossning. Där jag fött fram mitt döda barn. Och på ngt sätt har det varit mitt egna val. Det värsta men samtidigt det enklaste beslut jag tagit. Och jag är så tacksam för att jag hade möjligheten att ta testet. Även om jag inte önskar min värsta fiende, att föda fram sitt döda barn…
Jag har inte gjor det för att jag inte gillar olika. Jag är ingen elak elit-tänkande människa. Jag är högutbildad, snäll och väldigt vanlig. Jag är mamma till en dotter på 1,5 som jag älskar över allt.
Jag har noll tvivel om att jag skulle älskat detta barn precis lika högt. Jag hade lidit varje gång mitt barn skulle träffa specialister (vilket hade varit ofta), gått på sjukhus, ätit kraftiga mediciner hela sitt liv, inte kunnat skaffa familj, inte klarat av skola etc etc etc. Det sista man önskar sitt barn är smärta, lidande etc etc. Och just det har jag valt att skona mitt barn från.
Du sårar mig djupt med din artikel. Vi har tagit ett beslut som är rätt för oss, min familj. Du känner inte oss. Vet inte hur vi funkar. Ändå dömmer du oss mitt i vår livs kris. Jag dömmer inte dig och ditt liv med dina barn. Jag respekterar både dig och din dotter. Detta är mycket känsliga ämnen, mycket personligt sådant. Kan det bara inte få vara upp till var och en vad man vill göra. Kan inte varje familj få bestämma själv? Kan inte test som dessa få vara tillgängliga. Man måste ju inte ta dem om man inte vill.
Både du och jag är föräldrar som vill våra barn det allra bästa och älskar dem gränslöst. Vi väljer båda det som vi tror är bäst för oss och våra familjer. Vi är olika, så våra val kommer att vara olika. Och det kan väl få vara ok?! Vi behöver väl inte döma och ifrågasätta varandra?! Vi kan väl istället stötta varandra och visa respekt för varandras beslut.
Hej Sara!
Tack för mycket gripande kommentar.
Först och främst vill jag innerligt beklaga er sorg! Verkligen!
Jag dömer inte någon Sara. Varken dig eller någon annan i din situation. Jag har varit tydlig med det i tidigare inlägg, men tyvärr inte här. Jag är ingen abortmotståndare, jag tycker det är bra att vi har val. Det är inte dessa som gör mig så ledsen och orolig. Det är tanken på vart vi kommer att hamna när fosterdiagnostiken utvecklas som den gör. Vad kommer vi så småningom att kunna välja bort? Bruna ögon för att man ville ha ett barn med blå? Att vi kan se kön på foster, kommer det innebära att vi en dag får rätt att välja bort en liten pojke för att vi ville ha en flicka, eller vice versa.
Utvecklingen skrämmer mig…
Det som också gör mig ledsen är att det genom fosterdiagnostik nästan uteslutande pratas om Downs syndrom, och då som något skrämmande som inte bör få finnas. Jag ser mitt barn in i ögonen och kan inte få ihop hennes ljuvliga existens med hela debatten. Att det pratas mest om Downs är så klart för att det är den vanligaste formen av kromosomavvikelsen, det förstår jag. Men att det uteslutande pratas om diagnosen som något hemskt, som om livet inte blir värt att leva varken för barnet eller familjen – det vänder jag mig starkt emot. Hur skall ett blivande föräldrapar som precis fått besked om att deras väntade barn har Downs – och säkerligen befinner sig i kris – kunna fatta ett genomtänkt beslut när informationen som ges är så negativ och ensidig? Det är detta jag vänder mig emot Sara, inte över hur du eller någon annan väljer att göra. Jag har respekt för människors beslut i den frågan, vi har val och jag är ingen abortmotståndare. Inte alls.
Jag vill dock att sjukvården ger en nyanserad bild av hur det kan vara att leva med ett barn med Downs syndrom, jag tycker att blivande föräldrar har rätt till den informationen. Oftast vet man inte så mycket själv, om man inte haft förmånen att leva nära någon med diagnosen.
Så Sara, jag är djupt ledsen över att jag sårat dig. Det är inte min mening att såra vare sig dig eller någon annan i din situation. Det är debatten som är skev, informationen som är skev, inte blivande föräldrar och deras val. Jag kommer att fortsätta strida för att debatten svänger, för att få fram att även människor med Downs har ett liv värt att leva och jag fasar för den dag Hedvig kommer att förstå att hon inte är så önskad i denna världen. Hon som njuter av livet varje dag.
Jag hoppas att jag kunnat förmedla till dig att jag inte dömer någon människa och dess val, för det gör jag verkligen inte. Jag hoppas också att du och din man kommer hela ur er sorg, och jag både vet och förstår att du älskar även det barn du mist. Var rädda om er!
Varma kramar
Så bra skrivet <3
Tack för att du satte ord på även mina känslor.
<3Jag tror vi är många som känner samma sak….
Väldigt tänkvärt. Men jag tycker man ska försöka tänka på hur man behandlar människor som faktiskt är annorlunda.
Man ska å ena sidan behandla en annorlunda person som "vem som helst" men å ena sidan ge stöd som de behöver.
Men frågan är när man går förbi det där stödet.
Ett exempel, hoppas du inte tar illa upp men då kanske du kan förklara och hjälpa mig grunna på tankeställningen.
Om ett barn vill äta frukost så gör/ställer föräldern fram frukost. Oftast kanske smörgås eller flingor eller kanske gröt, med variationer som barnets favoritpålägg eller oboy till på helgen.
Tar man fram flingor på måndagen kanske barnet vill ha gröt, men av olika anledningar känner man att "nej nu är det flingor som jag tagit fram och man kan inte alltid få som man vill!"
Barnet kanske blir jättearg, grinar eller bönar och ber om chokladpannkakor, men nej. Flingor är det.
Jag tar dig som exempel eftersom Hedvig får köttbullar och mos till frukost.
Fick dina barn också "annan" mat än "vanlig" frukost?
Eller ger du henne det hon ber om för att slippa en tjurskallig dotter på morgonen?
Och om du gör det, är det något du reflekterat över?
Att du behandlar henne annorlunda för att hon är annorlunda, eller för att hon är minstingen som man gärna skämmer bort?
Eller är det ett sätt att ge henne "stöd"?
Det jag funderar över är om man som förälder själv ger sitt barn mer, ja vad ska jag skriva, inte förmåner, men möjligheter att styra fler vardagsval själv, som inte ens andra barn utan Down Syndrom har. För att man vill undvika striden eller tycker det är en liten grej då barnet kanske annars blir behandlad annorlunda i andra situationer vilket gör att man tummar på saker som man kanske hade varit mer principfast i annars?
Jag försöker själv se på hur jag bemöter en person med DS. Är jag annorlunda? Ja, det är jag nog, jag är nog snällare, men jag vet inte varför.
Det är så svårt att veta om, när och hur man ska ha tålamod och ge extra hjälp, och veta nör man ska kräva samma saker som från en person utan DS.
Tror du att Hedvig, dår vänja sig vid att oftast få styra över saker som går utanför normen. Som med frulle, är det något som gör det svårare för henne sen?
Eller har det ingen påverkan.
Säg att hon blir äldre och starkare och får hormonbesök som alla andra tjejer med risk för ett sjutusan till värre humör.
Och hon är iväg och ska äta frukost någonstans men vägrar och vill ha köttbullar.
Ja, jag vet inte vilken väg man ska gå. Principfast och stel, eller curla?
Och sen förändras ju och mognar ju alla personer, med eller utan syndrom och reagerar så klart annorlunda när man är vuxen som ett barn.
Men ja, HUR bemöter vi människor med olika funktionshinder?
Hoppas verkligen inte du tar detta som kritik, men att du kan kanske kandela med dig av dina värderingar, tankar och ge bra råd.
Hej Elle!Jag tar inte illa upp. Tvärtom tycker jag att det är intressant att se hur andra resonerar. Jag kan också få en möjlighet att utveckla mina tankar kring vad du, och andra säger. Ibland tänker jag om och tänker nytt. Ibland ser jag det som en chans att få förklara mig och mitt tänk och kanske kan få andra att tänka i nya banor.
Självklart ska man tänka på hur man behandlar andra människor. Alltid, men kanske extra mycket då någon anses "olik". Jag är glad att du säger att du nog är lite extra snäll när du träffar en person med t ex Downs. Jag är inte ute efter att någon ska dalta med Hedvig eller någon annan. Men jag vet att Hedvig inte riktigt har verktyg att hantera människor som är plumpa, dumma, eller kanske ironiserar. Inte ännu i alla fall. Jag tycker att man ska värna lite extra om de som behöver det lite extra.
Med andra ord tycker jag inte att man ska behandla en person med t ex intellektuell utvecklingsstörning (åh, vad jag avskyr det ordet) som "vem som helst" som du skriver. Jag tycker att man ska behandla den person utifrån de förutsättningar denne har. Ibland kan det vara att vara extra snäll och hjälpsam. Jag vill inte heller ställa det emot det faktum att dessa människor bör få det stöd de behöver. Jag upplever att du gör det i inledningen av din kommentar. Kanske har jag missuppfattat? Att ge någon det stöd denne behöver för att så långt det bara går ge möjligheter till att leva ett så likt liv som alla andras står inte i motsats till ovan. Rättvisa för mig är att alla ges samma förutsättningar att klara av saker. Inte att alla får på millimetern lika mycket hjälp.
Om jag tar mina båda stora barn som exempel: den ena har lättare för matte än den andra. Rättvist för mig är då att den som behöver mer hjälp för att klara godkänt på ett prov, också ska få den hjälpen.
Kontentan är att den som behöver hjälp har också rätt att få hjälp. Tycker jag.
När stödet blir för mycket hjälp, hjälp som kanske istället för att utveckla stjälper eller hämmar. Det är en svår balansgång så klart. I vår familj har vi alla som mål att Hedvig ska bli så självständig som möjligt. Det tror jag är de flesta föräldrars intention. Hedvig vill gärna "göra själv", och i den mån hon kan stöttar vi henne. Vi drar inte längre upp dragkedjor, hon kan det ju själv. Istället "hjälper" vi henne genom att ge henne den extra tid det faktiskt tar när hon ska dra upp dragkedjan på jackan själv. Tidigare när jag lade fram kläder till henne på morgonen lade jag dem i den ordning som kanske är lämpligast att ta på sig. När hon fixade det utan problem höjde vi ribban och hon får sin lilla klädhög framför sig och får själv klura ut att trosor ska på innan byxor etc. Små steg för att bli självständig. Det viktigaste vi kan ge Hedvig är som sagt tiden.
Så till frukosten. Med Hedvig är det så att hon aldrig tyckt om så kallad vanlig frukostmat. Hon tycker inte om fil, youghurt eller flingor. Hon är inte förtjust i smörgås. Under flera år ville hon bara ha mannagrynsgröt med äpplemos på. Det är ju iofs så kallad frukostmat, och det åt hon sju dagar i veckan i flera år. Att ställa fram en tallrik youghurt framför henne är lönlöst. Lika lönlöst som att ställa fram en tallrik med köttbullar framför mig eller någon av mina andra barn, till frukost. Däremot älskar hon mat. Riktig mat. Köttbullar och korv. Pasta och potatismos. Naturligtvis står jag inte och trillar köttbullar, stompar potatismos eller slänger ihop en gräddsås på morgonen. Inte heller kokar jag pasta. Sådan mat får Hedvig om vi har rester. Fast jag själv ogillar köpta köttbullar har vi det alltid hemma. Det och grillkorv. Precis som jag alltid har haft youghurt, fil och flingor hemma till mina andra barn. Jag har svårt att se skillnaden som jag upplever att du beskriver det.
Hedvig är inte förtjust i sött, så "skitflingor" (som jag kallar de söta flingorna för), marmelad och pannkakor är inget problem. Mina andra barn fick precis som påpekar äta det på lördag och söndag om de önskade. Hade Hedvig varit förtjust i sådant hade samma
Förutom att forskare och doktorer vill ha framgång med sitt arbete så är det nog tyvärr så att många människor jagar det perfekta livet. Allt ska vara så perfekt, vi skall alla vara framgångsrika, ha det perfekta hemmet, det perfekta umgänget. Men vi kan inte styra över allt, allra minst över vilka barn vi får.
Barnen är en gåva till oss, den ska vi ta hand om och vårda.
Jo, så är det nog. Men vad är perfekt undrar jag då? Livet tar ju ständigt andra vägar än man tänkt och planerat – men det blir ju oftast bra ändå. Framförallt blir det ju mitt liv, precis som det är. Barnen är det mest fulländade vi har på denna jord. Då menar jag alla barn…
Bra skrivit Jessica. Det är en skrämmande utveckling som sker med fosterdiagnostik. Jag försöker prata om utvecklingen i min bekantskapskrets.
Dessa våra godingar som tillför så mycket, vår värld hade varit så mkt fattigare utan dem.
Och hur tänks det om min pojkes diagnos? Inga prov i världen hade kunnat visa att han hade autism och hur tänker vi om de barn som drabbas av komplikationer i samband med födseln?
Vi måste fortsätta att prata om detta viktiga ämne.
Mycket tänkvärt!!
Jag grubblar ihjäl mig och känner mig villrådig, stridslysten, ledsen, arg, förtvivlad, orolig och alla andra känslor på en och samma gång…