… stukats lite…

I debatten jag skrev om.

 

Då åkte han till Universeum med skolan.

De skulle se en utställning om istiden.

 

Jag vet inte riktigt om han tyckte det kändes jobbigt att träffa den ivriga debattören.

Egentligen tror jag inte det. Det är inte Ludvig liksom. Han kan sträcka på sig och stå upp för sig och de han håller av. Det har han alltid kunnat. Jag ser det som en beundransvärd egenskap.

Det var nog i ärlighetens namn mest jag som tyckte det kändes lite olustigt.

Jag var nog lite orolig att den vackra storebrorssjälen skulle få sig ytterligare en törn.

Så blev det inte.

 

Istället blev det så att Ludde knallade in i den tokdyra butiken på Universeum, trillade rakt på en mjukisrocka (är det ens ett ord förresten?) och köpte den. Han köpte den till lilla H. Tokdyr.

Han köpte den för att lilla H är så fascinerad av plattfiskar.

För att hon klappat just en rocka för länge, länge sedan och fortfarande pratar om det.

Storebror ryckte lite på axlarna så som bara han kan göra och sade:

 

 

 

 

Lilla H var ju lyckligt ovetande om vad som sagts dagen innan, men jag kan precis förstå Luddes känsla.

Någon slags känsla av att man vill göra dubbelt gott för de som gör ont på något vis.

Jag vet inte hur jag ska förklara.

 

Så tror – och hoppas jag – att Ludde köpte den tokdyra rockan till sin älskade lillasyster lite grann för sin egen skull också. Jag tror att han behövde göra det just då och jag är glad, inte bara för Hedvigs skull, utan även för Luddes skull att han köpte den och fick lov att ge bort den.

 

 

♥