… till pelargoner…

Någon slags hatkärlek.

 

För det första avskyr jag lukten.

Några skulle kalla det doft, jag väljer att kalla det lukt när det kommer till pelargoner.

När jag var liten och mamma envisades med att ha pelargoner under vår och sommar fick jag svårt att andas så fort någon nuddade vid dem. Det kändes, och känns fortfarande, som om någon satt en klädnypa på min näsa och jag måste öppna munnen för att få luft.

 

När jag var liten tyckte jag också att pelargoner var oerhört fula.

Jo, faktiskt. Fula. Jättefula.

 

Men så har det hänt någonting under åren. Med mig eller med pelargonerna.

Plötsligt så tycker jag att Mårbackapelargoner är bland de finaste blommorna jag vet.

Ja, inte slår de pioner och ranunkler, men ändå. Och det måste vara just Mårbacka, annars får det vara.

 

Jag vill fortfarande helst inte att någon nuddar dem. Jag avskyr fortfarande lukten.

Jag får liksom ladda lite innan jag vattnar dem, jag vattnar dem fort samtidigt som jag håller andan och när jag är klar lämnar jag rummet. Ännu doftar de inte, de bara luktar. Men så de är så vackra. Kanske är det för att de står för barndom? Kanske har jag bara ”vuxit till mig” lite?

 

 

♥