… då var jag på jordens disco…

 

I metropolen Stora Höga där vi bor.

Det var lätt att luras att tro att vi har det så här förjordat kul varenda fredag i Stora Höga!

Det har vi inte…

 

Men igår…

Himmel, vilket drag!

Igår firade vi World Downs Syndrome Day och vi firade med bravur!

Så otroligt många familjer som kom och firade med oss.

Så många familjer som åt korv och bröd, drack saft, mumsade popcorn och inte minst – dansade!

Dansade till den mest varierande discolista Spotify någonson varit med om. RIktigt häftigt!

.

Jag är så glad för dagen igår!

Jag är så glad för alla udda strumpor som bars igår.

Av familjer med en extra kromosom, men också av alla släktingar, vänner och bekanta som på detta vis markerade att dagen igår var viktig. Jag är glad för alla udda par skor som bars igår, ifall inte strumporna skulle synas liksom!

 

Jag tänker att det är kärlek och gemenska på riktigt och på lika villkor.

Det gör också att jag inte riktigt kan förstå varför attitydförändringen sker så sakta. Vi är ju så många som vill!

Jag väljer att inte fundera djupare på det just nu. Inte igår och inte idag. Jag tillåter mig istället att tralla vidare i ett slags lyckorus över gårdagens uppslutning som jag inte i min vildaste fantasi kunde tro skulle bli så enorm. Jag väljer att tralla vidare över att bästa storasystern ever tillsammans med bästisar Emilia och Felicia valde att lägga en halv fredagskväll på ett disco för att fira WDSD. Som de serverade korv, skojade, skrattade och dansade med alla barn och ungdomar som var där. Jag väljer förresten att tralla vidare över alla fantastiska syskon som bara finns i vått och torrt över sina syskon. Jag väljer att tralla vidare över alla småttingar jag fick träffa och dansa med. Vad är en bal på slottet mot att dansa länge, länge och tätt intill lilla Agnes 2,5 år från Ljungskile liksom? Åh, jag kunde ha kidnappat den lilla flickan som log, sträckte armarna mot mig och bara klev rakt in i mitt hjärta.

 

Jag väljer också att tralla vidare över att ett kortis i kommunen bredvid tog fem fantastiska ungdomar med sig och åkte på disco. Jag väljer också att tralla vidare över att familjer som var där kom från när och fjärran, över att de åkt mil efter mil efter mil för att komma och fira med oss. Jag trallar vidare över mormor och morfar som var med på discot en stund och njöt av alla barn. Till sist trallar jag vidare över att ha träffat så många familjer IRL! Familjer som jag annars ”bara” stöter på i sociala medier – rackarn´s vad vi äger ändå…

 

♥