… det är med blandade känslor det här…

Packandet av vårt hus. Flytten.

Den här konstellationen av familjen har bott här i tolv år. Tolv år. Det är en ganska lång tid ändå. Kanske inte jättelång tid om man är ”så gammal som jag”, men väldigt lång tid om man är 19. Eller 17. Eller om man är tio år. Då blir tolv år plötsligt mer än hela livet…

Jag vill flytta.

Särskilt dit vi ska flytta vill jag flytta. Ett stenkast ifrån havet. Ändå nära vänner, barnens kompisar, skola och jobb. Men så känns det ändå lite vemodigt. Huset är bra. Det är fint, funktionellt, ändamålsenligt och, framförallt är det vårt hem. Det finns grannar jag inte vill lämna. Som är så trevliga, mysiga, kommer med sylt, leker med Hedvig, bjuder Hedvig på egentid hemma hos dem, och så. Men så finns det andra jag kunde varit utan. Som gör lilla H (och därmed oss alla) illa genom att utesluta, genom att inte prata med, genom att prata över huvudet  på, genom att lugnt och stilla se på när lilla H längtansfullt tittar och vill vara med – men väljer att blunda och låtsas som att det inte alls står en liten flicka och tittar på och vill vara med. Den lilla flickan som tidigare fick vara med. Hon som var bjuden på alla kalas och som bjöd alla på sitt kalas. Henne kan barn idag skratta åt, fnissa åt. Henne kan barn idag stirra på – och föräldrar väljer att vara tysta. Jag är förundrad! Aldrig, aldrig, aldrig hade jag accepterat att något av mina barn behandlade något annat barn på det viset. Aldrig…

❤️