… på att härmas…

 

Framförallt miner.

Hon härmar folk i tidningar, på tv, i affärer, på caféer och hon härmar skyltdockor.

Skyltdockor, dettar i Hedvigs ögon märkliga fenomen. Som ser ut som vanliga människor men som varken kan prata eller röra sig. Oftast har de också en ganska intetsägande min som Hedvig har utvecklat väl, och använder sig av då hon har lust att härma en skyltdocka.

 

När vi igår var i en sportaffär för att köpa vantar till frusna, frusna, genomfrusna mamman ville Hedvig hellre titta på snowboards och andra coola grejer. Vantar fann hon trist. Hon fick göra det då väggen med vantar inte var så långt ifrån. En utgång emellan oss dock. Det är alltid lurigt. Hedvig plus utgång är ingen bra kombo. Man kan ju dock välja tillfälle att öva på att vara nära en utgång, utan att för den sakens skull knalla ut ensam. Igår var ett sådant tillfälle jag tänkte att vi prövar.

 

Plötsligt tystnar de imponerande ropen kring diverse snowboards. Plötsligt är det lite för tyst i en sportaffär med liten H i. Jag tar ett steg ut i gången men nej, jag ser ingen Hedvig. Instinktivt rusar jag mot utgången men ser henne inte där heller. Det var olidligt kallt och blåsigt där ute och jag kände mig hyfsat säker på att hon inte gått ut. Men man vet aldrig. Jag ropade hennes namn flera gånger medan jag kikade bland cyklar, kläder, skor, fotbollar och allt vad där finns i en sportaffär. Inget svar.

 

När jag passerar skyltfönstret fick jag en underlig känsla i kroppen. Något var fel.

Jag sneglade mot fönstret men kunde först inte se något ”galet”. Jag tittade några sekunder till och då ser jag henne! Lilla H uppställd som en skyltdocka bredvid de andra. Blixtstilla. Jag skyndade mig fram och kunde inte låta bli att skratta. Jag frågade om hon inte hört att jag ropade. Jo, det hade hon. Jag frågade varför hon inte svarat mig.

 

 

♥