… kan göra vem som helst sprallig av förväntan…

Och det kan också göra att man blir extra företagsam.

 

Igår frågade jag lilla H om vi inte skulle ta och åka skridskor i eftermiddag.

Hedvig tycker mycket om att åka skridskor och blev så klart jätteglad över mitt förslag.

Hon skyndade sig att sätta upp skridskolappen på sitt schema, och ville nog nästan att den egentligen mysiga fredagskvällen skulle ta slut fort, fort så att turen till ishallen kunde bli av.

 

Så fort lilla H slog upp sina vackra bruna ögon i morse undrade hon om vi skulle åka skridskor nu.

Jag förklarade för henne att det blir först i eftermiddag då allmänhetens åkning öppnar. Hon köpte det, drack upp sin varma mjölk och gick sedan upp och lekte. Kvar låg pappan och jag, drack kaffe och läste tidningen. Så masade jag mig upp för att väcka storasyster som beställt väckning.

 

Då är det så där märkligt tyst i huset!

För tyst när man har en liten H som redan gått upp…

Jag knallade upp en våning till storasysters rum och var ganska säker på att hitta Hedvig nerkrupen hos Ebba. Men nej, där var hon inte. Jag väckte Ebba och skyndade mig ner igen. Jag kollade vardagsrummet, Hedvigs rum, badrummet, bastun, köket och till och med torktumlaren. Jo, för där har jag hittat henne många gånger genom åren. Inne i torktumlaren. Där var hon inte heller. Jag lyssnade efter fnissande från olika garderober, men nej. Huset var tyst. Då blev jag lite rädd får jag erkänna. Rätt att Hedvig kanske gått på promenad eller så, ”alles hälv…”

 

Då hör jag det.

Pustanden och stånkanden, åh-anden och oj-anden.

Ljuden kommer från grovköket. Det slamrar en del också.

Sedan hör jag det välbekanta gnisslet från dörren i grovköket som leder ut i garaget.

Jag skyndar dit och precis som jag dyker upp i dörröppningen drar Hedvig igen dörren bakom sig. Själv befinner hon sig inne i grovköket. Hon drar en djup suck och utbrister:

 

 

Hon får syn på mig och spricker upp i sitt vackraste solskensleende. Hon pekar stolt på bänken där två par skridskor och en hjälm ligger.

 

 

Alltså… Jag visste inte ens att hon visste i vilken av garderoberna i förrådet våra skridskor har sin plats.

Det är alltid pappan eller jag som av bara farten tagit fram dem då det varit aktuellt. Bevisligen visste Hedvig och lyft ner, kånkat och burit har hon gjort. ”Alles hälv…”