… så abrupta…

Då blir man ledsen och arg.

 

Det är inte alltid de största motgångarna som är jobbigast. Uttrycket ”Droppen som får bägaren att rinna över” får en tydlig innebörd. Jag pratar om motgångarna vi stöter på i parti och minut vad gäller lilla H:s väl och ve. Just de motgångarna känns som svek. De flesta vet att svek gör illa. Och ont.

 

Hedvig kan inte ta sig till och från sin skola själv. Den ligger för långt bort. Inte heller finns det skolskjuts i form av skolbuss dit. Då är det så finurligt ordnat i Sverige att man kan få åka taxi till sin skola. Det är jag väldigt, väldigt tacksam för. Att åka taxi till skolan är frihet för Hedvig. Det är nämligen en av de sakerna hon kan göra utan sin mamma eller pappa. Det är en av sakerna i livet som gör att hon känner sig självständig. Så behöver man få känna emellanåt då man  är tio år.

 

Nu har vi flyttat till ett tillfälligt boende under ett par månader. Jag blev osäker på om hon kunde få åka taxi ändå, ifrån den tillfälliga bostaden trots att den ligger i en annan kommun. Den ligger inte längre ifrån skolan, det är snudd på kilometern lika långt, men i en annan kommun som sagt. Det fick hon! Igen känner jag mig tacksam. Mest eftersom jag vet vad taxiresan betyder för fina lilla H.

 

Imorse ringer jag till Samres, de ansvarar för vår kommuns taxiresor avseende skolskjuts. Jag ringer för att få besked om hur dags taxin kommer att hämta vår lilla fyragluttare. Jag får veta att hon skall hämtas 1 timme och tio minuter innan skolan börjar.

Det tar ungefär 12 minuter att köra till Hedvigs skola…

 

Nej, jag är inte så dum att jag inte inser att taxin kan behöva hämta fler barn innan den kör till skolan, men inte kan det vara meningen att något barn ska åka taxi en timme varje morgon för att komma till skolan som ligger drygt tio minuter bort? 

 

Jag ifrågasatte tiderna och bad att få prata med den som planerar körningarna, och fick till svar att det var just hon jag talade med.

Jag ska inte återge hela samtalet men hon var mycket, mycket otrevlig. Hon avbröt mig och hon höjde rösten åt mig. Jag bad henne att inte höja rösten åt mig, men däremot svara på mina frågor. Hon ville inte det. Till slut läste jag mellan raderna det jag så ofta läser just mellan raderna: mitt barn kostar pengar. Jag läste också mellan raderna att jag minsann borde vara tacksam över att just mitt barn får åka taxi till skolan.

 

Jag ÄR tacksam över det!

Men hur sjutton ska jag kunna vara tacksam över att mitt barn ska sitta i en taxi i en dryg timme varje morgon? Med olika chaufförer var och varannan dag. Hur?

 

Jag bad att få veta vart taxin tar vägen med mitt lilla barn efter att de lämnat vår uppfart, men nej, det ville hon inte berätta. Jag tror mig ändå veta ungefär vilken rutt de tar och jag bad den mycket otrevliga kvinnan att kolla det. Men nej, det ville hon inte heller. Nu har jag dragit och nystat i detta och imorgon får jag svar på vart taxin susar med mitt barn. Då tänker jag ringa henne igen. Eller kanske till hennes chef.

 

Samtalet gjorde mig arg. Jättearg.

Men mest gjorde det mig ledsen. Mer än jätteledsen.

Inte för taxitiderna som isolerad företeelse, men för att det så ofta är så här. För att vi så ofta måste bråka, tjafsa och slåss för att Hedvigs lilla tioåriga liv ska flyta på så att hon blir den självständiga tjej vi så hett önskar henne.

Ibland, ofta, känns det som att vi stångas i motvind…

 

 

 

❤️