aug 8 2014
Det där med att överrumplas…
 
… av en känsla …
Det händer mig ofta.
 
Oftast helt otippat.
Helt överraskande.
Det kan vara alla sorters känslor.
 
Häromdagen klippte jag dill.
Jag älskar inte dill, för att uttrycka mig som lilla H.
Men ibland behövs dill. I romsås till exempel. Det tycker till och med jag och eftersom det var romsås jag gjorde, så klippte jag dill.
 
Då slog den till.
Känslan av barndom, trygghet, sommarstuga och sommarlov.
Men också känslan av saknad och av sorg.
 
Min mormor klippte dill.
Ja, inte jämt och samt men väldigt ofta klippte hon dill. Och hon gjorde det som ingen annan. Snabbt och raskt, viftandes med både armar och sax. Vips ner med handen för att norpa en nypa dill, och in i munnen med den. Ivrigt smackandes.
Det var min mormor det.
 
Min lilla mormor älskade dill.
Hela sommarstugan luktade dill. Som jag minns det i alla fall.
Så när jag klippte dill härom dagen som jag varken älskar smaken eller doften av, fick jag en klump i halsen och ögonen tårades. Jag klippte lite till, försökte mig på min mormors manér men återgick snabbt till ett mycket mer försiktigt klippande.
 
Tårarna rann över och jag undrade lite vad resten av min familj skulle tänka om de såg mig där och då, klippandes dill med tårarna rinnande nedför kinderna. Förmodligen skulle de tänka att Jaha, nu är det dags igen. Nu slog en känsla till igen, en hon inte kunde kontrollera. Inte den här gången heller…
 
Och så var det ju.
Herre Gud och himmel och plättar vad jag saknar min mormor!
 
Hon har ju liksom alltid funnits…
 
❤️
 
 
Jag tror att jag ska börja älska dill…
 
LitenH 0 Kommentarer