… packar lite till…

Och känner mig lite vankelmodig.

 

Jag ska resa till Berlin imorgon. På reportageresa.

Med min klass. Det är nästan så att jag kan säga att jag ska på skolresa.

Den tanken är lite ovanlig för mig. Jag har mest skickat mina barn på skolresa de senaste åren.

Men nu är det alltså min tur. Det är jag som ska på skolresa. Fast jag föredrar nog ändå att kalla det för reportageresa när jag tänker efter. Det känns mer som något jag kan identifiera mig med.

 

Men så är jag kluven…

Å´ ena sidan känns det roligt. Roligt och spännande…

Å` andra sidan känns det lite oroligt och lite ledsamt…

 

Lilla H fixar inte så bra att jag är borta. Eller, hon har inte gjort det tidigare i alla fall.

Tiden går och hon har blivit stor på många sätt och vis. Men jag undrar jag. Sex nätter är en lång tid. Framför allt är sex nätter så pass många nätter att jag inte är säker på att hon förstår vad det innebär. Jo, Herre Gud, Hedvig räknar ju till sex och långt mycket mer. Hon har koll på att jag åker på onsdagen och kommer hem på tisdagen. Och hon är cool med det. Nu. I dagar räknat. Men kanske inte helt cool med det känslomässigt.

 

Så finns det de som ihärdigt talar om för mig att det nog minsann är bra för henne det här. Och bra även för mig. Dem vill jag gärna slå något hårt i huvudet på. Så känner jag.

 

För visst kan det vara bra att kunna vara ifrån varandra.

Och visst kan det vara bra att känna längtan och saknad efter varandra.

Men om det känns som en stor, stor sorg i en liten, liten kropp – vad är det då för bra med det undrar jag?

Vad kommer för gott utav det, som man inte kunde varit utan?

Och om det nu skulle vara så himla bra för oss båda av någon anledning, nog är väl sex nätter en väldigt lång tid att börja med? När sorgen och saknaden är så stor i en liten kropp.

 

Vi har  förberett lilla H i flera månader.

Först lite grann, och under de senaste veckorna ännu mycket mer.

På schemat på väggen i köket finns en lapp för hur många nätter det är kvar innan jag kommer hem. Jo, för hon tänker i nätter kring den här resan, lilla H. Varför har jag ingen aning om. Kanske är det mer greppbart? Jag vet inte, men i nätter räknar vi nu alla min resa.

 

Bredvid schemat hänger ett måttband bestående av bara sex centimeter. En för varje natt. På torsdag morgon kan Hedvig klippa av en centimeter och vips, så är det bara fem nätter kvar. När jag hängde upp måttbandet häromdagen och förklarade vad det var till för, tyckte Hedvig att hon minsann kunde klippa av alla centimetrar på en gång. Men nej, sade jag, det kan du ju inte göra. Du får klippa en för varje dag så att du kan räkna.

 

 

Tänk om livet vore så enkelt. Om jag gör så här, så blir det så här.

En enkel, skön logik som jag tror skulle vara ganska härlig att leva med.

 

 

♥