… ger mig…

 

Varför, varför, varför måste jag alltid tänka att nu, nu minsann är det blodigt allvar?

Om man äntligen och till slut fått ett fotbollstokigt barn, då är det ju himla kul att faktiskt spela fotboll så här på vårkanten. Om man då dessutom får med storebror, två tonårskusiner och moster på att ”dra ner till fotbollsplan” och spela lite – ja, men då tycker ju jag att det känns väldigt roligt. Jag menar, då vill ju även jag göra mål och så…

 

Men, om jag då plötsligt befinner mig i en situation där jag måste konfrontera min numer 15 cm längre och ganska många kilo tyngre son – hur tänker jag då när jag bara går på liksom…? Smartast vore kanske att bara kliva åt sidan och låta älskad son göra mål?

 

Men nej då. Inte.

Då får jag för mig att nej minsann, inte låter jag honom göra mål bara sådär.

Nej, jag går emot, hårt, målmedvetet. Tills…

 

PANG!

En stenhård 17-årings axel träffar vänster käke – vilken käftsmäll – och höger käkfäste gör ont som ja, jag vet inte vad. Vänster ömmar inte ens konstigt nog. Så är det det där med nacken. Nacken som är kass sedan fjorton år tillbaka. Som alltid är kass fast mer eller mindre olika dagar. Nacken fixar inte en konfrontation i en annars tokrolig fotballsmatch. Inte ens med sonen. Inte alls.

 

♥