… göra annat fast huvudet är fullt av oro…

Magen också för den delen.

 

Igår tränade jag så infernaliskt på just detta att jag både dammade, dammsög, lekte i snön i flera timmar, åkte skridskor, lagade lunch, lagade middag, tog ett bad och ja, sedan tog det stopp. Men jag gjorde det. Jag höll mig sysselsatt och jag gjorde det med bravur om jag får säga det själv. 

 

Oron handlade om lilla Ebba som for kors och tvärs till Danmark, till Island och till Boston.

Själva resandet var inte källan till oro. Ebbas kluvenhet och ledsenhet var källan.

Så stor, och ändå så liten, susande hon iväg med tårarna rinnandes…

 

Men så kom sms:et i natt.

Hon hade landat i Boston och två bästa vänner twittrade om att de mötte efterlängtade Ebba med massor av kärlek. Lugnet infann sig i både huvud och mage. Hon är på plats, hon har det härligt och hon har ätit sig mätt på cheesecake på Cheesecake factory.

 

Gott så.

 

❤️

 

… mitt älskade lilla hjärta…

På sitt livs äventyr.

 

Så stor är hon nu.

Så stor att hon susar till USA och därefter vidare till Sydney.

Till sistnämnda ort alldeles själv.

Jag är full av beundran för allt mod hon samlat på sig.

För att hon gör resan trots motgångar av olika slag i reseplaneringen under hösten.

Hon gör resan som hon drömt om, som hon planerat och som hon har längtat efter. 

Bästa kompisen ansluter en månad senare.

 

Ett tårfyllt avsked på perrongen imorse.

En liten Ebba som aldrig varit så långt borta själv, och som aldrig varit ifrån oss så länge och som vi heller aldrig varit ifrån så länge. Spännande, roligt, oroligt och nervöst.

MEN mest av allt så otroligt glädjande att hon faktiskt har denna möjlighet, och att hon tar chansen.

 

Jag kan inte nog säga hur glad jag är för hennes skull.

Jag kan inte heller för många gånger säga hur orolig jag är.

 

Lilla Ebba, var rädd om dig ute i stora vida världen.

Du kommer få massor av nya vänner, bli rik på upplevelser och få minnen för resten av livet!

 

❤️

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

… högtiden jag är mest kluven till…

Mer för varje år.

 

Å’ ena sidan älskar jag julen.

Å’ andra sidan grubblar jag mer än någonsin.

Jag grubblar på hur andra har det. De som har det svårt.

Barn vars föräldrar inte har råd med detta hysteriska överflöd.

Jag grubblar också på just de föräldrarna som inte har råd.

 

Jag tänker på de barn vars föräldrar dricker för mycket alkohol. 

Genom någon som står/stod mig nära vet jag att högtider är alldeles extra svåra att ”sköta” om man faktiskt har problem med alkohol. Fast man vill sköta sig. Och man lovar. Lovar att den här gången blir det annorlunda.

Jag vet hur det känns att som barn bli besviken på just de löftena.

Jag hade, och har, dock en fin mamma som fixade och ordnade de bästa jularna.

Även om pappa inte riktigt kunde hålla vad han lovade.

Alla har inte en sådan mamma. Dem tänker jag på.

 

Jag tänker också mycket på alla vackra, fina människor som tvingats fly sina hemländer. De som nu befinner sig på en flyktingförläggning i kalla Sverige, och som inte alls varken kan fira jul som de vill, eller ge sina barn den jul de önskar.

 

Jag tänker på alla hemlösa människor och på de som tvingas tigga utanför Ica eller någon annanstans också för den delen.

 

Jag skulle vilja bjuda hem dem alla.

Hem till oss, till vårt hem, där stearinljusen är tända, kylen är fylld och där vi lufsar runt i raggsockor och tycker att vi har det lugnt, tryggt och skönt. Det är alla värda.

 

 

❤️

 

 

… tomten kom i år också…

Fast vi har flyttat.

 

Han hittade hit ändå.

Han var snäll, fin och trind och pratade skånska.

Han delade ut klappar till stora och små. Mest till små.

Drömmen om de tre saker lilla H mest av allt hade önskat sig förverkligade han. Tomten.

Det var en otroligt söt och rolig skrattapa, en ganska vidrig hund som rapar och fiser som jag vet inte vad, och det var en härmapa. Den sistnämnda blir alldeles särskilt rolig om den får lom att härma skrattapan. Den lilla rackaren som skrattar så att han trillar omkull.

 

 

❤️

 

 

 

 

God Jul önskar jag er.

… spelar julmusik, dricker glögg och julmust…

Det är lika mysigt varje år.

 

Lilla H blir allra mest förtjust över den ”Mackdånaldsjulgranssak” som hon prompt ville ha i granen förra året och som nu återfanns i jullådan. ”Mackdånaldsjulgranssaken” har genom att pryda vår julgran för andra året i rad blivit en tradition i vårt hem.

 

 

❤️

 

 

… födelsedag …

Ytterligare ett år har passerat.

 

Som tur är.

Det ska vara lite magiskt att fylla år kan jag tycka.

Som när man var liten och gick omkring och kände sig speciell hela dagen.

Riktigt så är det inte längre. Det är lite synd ändå.

Det är ju en härlig känsla det där med att känna sig lite extra speciell, om så bara för en dag.

Jag önskar ofta att jag hade kvar barnens lite magiska inställning till ditten och datten, men den har vuxit botrött någonstans i vuxenlivet. Synd.

 

Hur som helst väcktes jag av skönsång och med kaffe, rosor och paket.

Av barnen den mest underbara lyckohäst från Nepal.

Hästen i sig är helt galet fin, och jag har en sedan tidigare i annan storlek.

Det som värmer mest är dock att barnen lagt märke till hur mycket jag tycker om den andra och verkligen tänkt på just mig när de hittade den här. Jag vet att det är Ludde som noterat allt detta hos mig, och också han som hittat den här hästen. Han har fått systrarna att lita på hans magkänsla och även om ingen av dem förstår hur glad jag är för den, så är jag det.

Jätteglad!

 Jag har placerat min nya lilla lyckohäst så att jag kan se den mest hela tiden.

 

Pyssel.

Pyssel ifrån barnen är också bland det bästa.

Ebba och Ludde har inte pysslat på flera år, så klart, de är ju stora nu, men i år minsann.

Ebba var med Hedvig i skolan i tisdags. En pysseldag. Så då hade minsann både Hedvig och Ebba pysslat till sin mammas födelsedag. Samtidigt som jag fick ett skrattanfall blev jag också varm inombords.

De där två liksom…

 

Lilla H hade också skrivit en dikt.

Snabbt, alldeles själv, på morgonkvisten innan skönsången.

 

 

 

Så löd dikten.

Diktad allena vid sitt skrivbord, i arla morgonstund.

 

 

❤️

 

 

 

 

 

… kärlek…

Det är en fin grej.

 

Att få tycka om, och vara omtyckt.

Alla människors rätt tänker jag. Stora som små.

 

I förrgår ritade Hedvig en teckning som hon också skrev några väl valda ord på.

Det var till Emil, förklarade hon samtidigt som hon hämtade ett kuvert. Vidare berättade hon att hon tänkte smyga ner det i Emils ryggsäck följande dag. Tanken var att han skulle hitta det först då han kom hem.

 

 

 

 

Lycklig blev han, Emil, föremålet för Hedvigs omvälvande känslor.

Så lycklig som bilden ovan visar.

 

 

…utomhus i minusgrader…

Vackert och stämningsfullt.

 

Med säkert hundra marschaller, en åsna, två kameler, ett antal får, tre vise män, en ängel, kung Herodes, Josef, Maria och lilla Jesusbarnet. Och en kör, och lite annat smått och gott.

 

Tre lotter köpte hon, lilla H, och tre vinster vann hon.

Valet föll på en liten rund broderad tavla (eller platta som hon själv kallar det), en liten ängel samt en papperstomte. En platt papperstomte.

Udda val av vinster kan jag tycka som hoppades att hon skulle välja saker som hembakt tunnbröd, hemkokt kola och kanske något vackert dekorerat pepparkakshjärta.

Men, det var ju Hedvig som vann och som då måste få välja.

 

Hon, vårt lilla Jesusfrälsta flickebarn, hon såg samma skådespel förra veckan med skolan och var lika fascinerad då som tidigare år. Aningen besviken över att Jesusbarnet inte var en riktig bebis ikväll, utan en docka. Jag förklarade att man nog inte kan ha en pytteliten levande bebis utomhus på det viset när det är så kallt. Förra veckan var julkrubban inne i en varm kyrka. Men i alla fall kunde de lagt en kudde under huvudet på Jesusbarnet, tyckte Hedvig. De hade glömt ge honom en kudde, upplyste hon mig om. Många gånger.

 

I bilen på väg hem pratade vi, igen, om det faktum att Jesusbarnet är pytteliten vid jul, men lika stor som pappa vid påsk. Det är inte helt lätt att få grepp om tänker jag.

Men hon är intresserad, och frågar mycket mer än vad jag kan svara på.

Och hon snappar upp en hel del, det märks.

Som när vi var hemma igen, och fortfarande pratade om Jesus, då säger Hedvig:

 

– Du, den där sista midda’n han åt, den var inte rolig för honom!!!

 

 

❤️

 

 

 

… till sin spets…

Lilla H.

 

Det där med att kunna själv.

Till och med då jag smyger in för att pussa på henne innan jag själv lägger mig, och ser henne ligga upp och ner. Som Pippi Långstrump med fötterna på huvudkudden.

 

Försiktigt vänder jag på henne, för att kunna stoppa om henne täcket. Utan att ens titta upp mumlar hon:

 

 

❤️