okt 1 2013
Tänk att få pussa…
 
… på en elefant, en kamel och en hel hoper hästar…
Bara så där, helt apropå, en helt vanlig tisdag – det är lycka för lilla H!
Lägg där till en cirkusdirektör som snappar upp, som känner vibbar, som är snäll och som framför allt ser lilla H, ser henne för den hon är – det är lycka för mamman…
Det har kommit en cirkus till vår lilla pyttiga ort. Röda, lysande och roliga cirkusskyltar har prytt varenda lyktstolpe den senaste veckan och Hedvig har så gärna velat gå på cirkus. Eller, hon har önskat att hon skulle våga gå men hon vågar inte det.
– Ja´ vågal de näl ja´ äl lite stölle tlol ja´…
Det tror jag också att hon vågar när hon är lite större.
Vi har gjort försök att gå på cirkus och det blev katastrof. Det är mörkt men med starka lampor, cirkusdirektören pratar högt och trumvirvlarna och den övriga musiken ljuder ännu högre. In dundrar hästar, elefanter, hundar och miljoner andra djur. Det ropas och tjoas på djuren samtidigt som piskan viner i luften. Lilla H krymper till ett darrande asplöv i sådana situationer. Det känns inte bra.
Men så har vi då den här cirkusen som kommit till orten och som Hedvig hela veckan sagt att hon minsann visst törs gå och se. Ända tills idag. Ända tills jag idag berättade att det är just ikväll som cirkusföreställningen äger rum. Jag riktigt hörde hur Hedvig drog efter andan och liksom flämtade fram:
– Ja´ vill inte mamma! Ja´ vill inte se på cilkusen!!!
Tänk, jag hade det på känn. Istället tog vi en cykeltur till cirkusområdet, lilla H och jag. Åh, vad vi hade roligt! Hedvig började med att klappa och pussa på (!!!) elefanterna och skrattade så hon kiknade då en av elefanterna liksom sörplade sig fast på hennes haka. Uuuääähhh, tänkte jag och drog fram en gammal servett ur fickan och torkade den dyblöta lilla hakan. Vi fortsatte till hundarna, kamelerna, lamadjuren och hästarna. På hästarna pussades det också hej vilt men jag får erkänna att det känns mer okej att Hedvig pussar en len, varm hästmule än en blöt, lång elefantsnabel. Det säger kanske mest om mig…?
 
Det är då han dyker upp. Som från ingenstans står han där, cirkusdirektören. Fast det visste vi inte då. Han såg mest ut som vilken djurskötare som helst. Helt utan cirkusdirektörskläder liksom. Han sökte sig till Hedvig och betraktade henne länge. Han log mot Hedvig, mötte min blick och log igen. Så gick han fram till lilla H och berättade om hästarna och visade henne vad de tycker om, hur man kan borsta dem och så. Han frågade Hedvig om hennes namn, hur gammal hon är, om hon tycker om djur, om hon tycker om cirkus och om hon tänkte komma på föreställningen ikväll.
– Ja.. Nej, nej, ja´ kommel inte! Ja´ törs inte de´! Ja´ äl lädd näl de blil mölkt och näl de låtel så högt!
Han sade att han sett att Hedvig höll för öronen då hundarna skällde alldeles kolossalt mycket och att han förstod att hon var rädd för höga ljud. Cirkusdirektören sade att det faktiskt är så, det är väldigt höga ljud på cirkus och att man faktiskt kan vänta tills man känner sig tillräckligt stor. Så bad han Hedvig vänta en stund och kom strax tillbaka med en cirkusplansch till Hedvig! En egen! Att ha på sitt rum! Wow…
När Hedvig sade att hon också är väldigt rädd för clownen avslöjade cirkusdirektören att clownen faktiskt bara är hans fru som klär ut sig till clown. Det var lite fnissigt om du frågar lilla H. Hedvig berättade ivrigt för honom att när hon var liten och gick på dagis, då ordnade dagis en cirkusföreställning för alla syskon och föräldrar och då var Hedvig ballerina. Cirkusdirektören satt på huk och lyssnade. Sedan frågade han om Hedvig kanske ville följa med in i cirkustältet och titta hur där ser ut. Jag trodde först att han skojade så som han gapat och skrikit på barn som smet in där titt som tätt. Så klart att man inte får vara där innan föreställningen börjar liksom. Han skojade inte…
Med ytterst tveksamma steg gick Hedvig med cirkusdirektören och mig till tältet. Hon tvekade en stund vid öppningen men gick sedan försiktigt han. Cirkusdirektören tände lamporna i manegen och lilla H klev in på det blanka, röda golvet. Först lite tveksamt, sedan allt mer djärvt. Hon intog scenen och hon gjorde det med bravur. Hedvig gjorde kullerbyttor med cirkusdirektören och hon lekte häst och både sprang och gnäggade. Publiken bestående av en snäll cirkusdirektör och en rörd mamma applåderade, om och om igen.
Andra barn smög in i tältet men då röt direktören i åt dem och bad dem gå ut. Mot Hedvig log han och sade:
– Det är bara du som får vara här inne nu Hedvig!
Till mig förklarade cirkusdirektören att han hoppas att Hedvig kanske inte är fullt lika rädd för cirkus efter den här eftermiddagen, att han själv arbetat med barn med olika funktionsnedsättningar i Sjöbo en gång i tiden och att man faktiskt måste vara lite extra rädd om alla dessa speciella barn. Jag vet inte ens om jag behöver säga att jag fick en klump i halsen…?
När vi gick från tältet sade vi hej då till cirkusdirektören som sade till Hedvig att han är kvar hela dagen imorgon också om vi har lust att hälsa på igen. Jag kan liksom inte riktigt förstå hur bra vår tisdagseftermiddag blev, bara genom några dyblöta elefantpussar och en genomsnäll cirkusdirektör.
 
♥
 
 Vi är lyckliga ikväll, lilla H och jag…
 
 
LitenH 0 Kommentarer