… rädd som helst för en spruta…

Tro mig, jag vet. Jag är oerhört spruträdd och jag har inte vant mig ett enda dugg trots alla mina år på jorden. Så kan man vara alldeles orädd som Ludde är. Orädd och blinkar inte ens när sticket sker och inte heller när ”det” sprutas in i armen. Lilla H är som jag, spruträdd. Mycket spruträdd till och med.

Lilla H är dessutom alldeles infernaliskt rädd för blod, och dessutom nästan lika rädd för plåster. Det är en ekvation som inte går ihop, det förstår vem som helst.

Imorse var det dags. Dags för influensavaccin. 07.00 sattes Emlaplåstret på. Ett Emlaplåster är också ett plåster och skapade oro i den lilla kroppen. Inga tårar, men oro. Vi gömde Emlaplåstret under favvotröjan med Super Mario på. Är det någon gång man behöver sin coola Super-Mario-favvotröja så är det en dag som denna.

Mysigt dock att åka bil med mamman plötsligt, istället för att åka taxi. Bara så där, helt plötsligt en vanlig torsdag i oktober. Lilla H blev dock tystare och tystare under den sju minuter långa bilfärden till barnmottagningen. Jag frågade Hedvig om hon kände sig orolig. 

Det värker lite i mammahjärtat då. När ens lilla hjärta inte bara är orolig utan mycket orolig. Väl framme spelade vi Fia. Herre Gud, det är superviktigt att vara där i så god tid att vi hinner spela det gigantiska Fiaspelet som finns i väntrummet. Finns sådana gigantiska Fiaspel i trä att köpa måntro? Det vore något för tomten att komma med tänker jag. Vi spelade, Hedvig vann och det var dags för spruta med en enormt tålmodig sjuksköterska Jessica (inte jag då) som känt lilla H sedan hon var bebis. Först var det spruta på dockan, sedan var det dags att prova att sitta själv i stolen för att eventuellt tänka sig att få sin spruta på det viset. Det gick inte alls och lilla H fick sitta i mitt knä. Helst ville hon sitta där utan att få en spruta ändå, om hon fick bestämma själv. Det fick hon inte.

Sprutan stacks in i den lilla armen, och precis när det var dags för tårarna att trilla ur ögonen var det klart. Tårarna trillade aldrig ur ögonen och Hedvig tittade förvånat på både Jessica och mig och utbrast:

 

♥