Jag har tänkt i flera dagar…
… att jag ska skriva om Kalla Faktas program…
Programmet som i söndags avslöjade hur kommuner runt om i landet betalar dyra konsulter som ska lära handläggarna att säga nej till LSS-insatser. Lära dem hur man nekar insatser som så väl behövs för funktionsnedsatta människor.
Men jag har inte riktigt kunnat skriva om det. Inte riktigt kunna förmå mig till det. Som så många gånger förr träffades jag som av ett knytnävsslag i magen när jag såg programmet. Jag varken grät, svor en ramsa eller diskuterade högljutt efter programmet. Jag blev tyst. Saknade ord. Vill inte riktigt tro at det är så här det går till. Ändå vet jag ju att det är precis så här det ofta går till. Jag har råkat ut för det och nästan varenda en av mina vänner som sökt någon form av LSS-insats till sitt barn har råkat ut för det. Det sägs att den kommun vi lever i är ökänd för sitt eviga nekande. Sanningshalten i det vet jag inte.
Jag tänker att en kommun så klart ska neka en insats enligt LSS om den inte behövs.
Jag tänker också att en sådan insats inte skall nekas om den behövs, definitivt inte med undermåliga argument.
När jag såg Kalla Fakta kunde jag ganska snabbt förstå att just den kommun jag lever i har använt sig av denna privata konsult. Jag kunde ganska snabbt höra att handläggarnas undermåliga argument till mig, till lilla H, var som hämtade ifrån denna konsult. I slutet av programmet bekräftades det genom den lista på kommuner som rullades upp framför mina ögon.
Det som gjorde mig allra, allra mest ledsen och illa berörd var ändå hur denna konsult raljerade på funktionsnedsatta människors bekostnad, och hur alla dessa handläggare i lokalen skrattade med honom. Är dessa handläggare inte till för människor med funktionsnedsättning och deras, många gånger slitna och söndertrasade familjer? Bör de inte ha en djupt humanistisk värdegrund?
Har jag fattat helt fel..?
♥
LSS, Lagen om Stöd och Service, kom till för snart 20 år sedan.
Syftet med LSS är att ge personer med funktionsnedsättningar rätt till insatser för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.
Jag håller med dig Jessica – det som gjorde mig mest illa berörd är handläggarnas respons på den måttligt empatiske och intelligente föreläsaren. Hur kan man ha det yrket med den inställningen???
Men det är ju helt galet… Jag har tittat igen och känner mig så illa till mods över just den sekvensen. Hur ofta och på hur många ställen går det då inte till på det viset tänker jag. Här sitter jag och miljoner andra föräldrar, syskon och ffa den människan som är så beroende, och så väl värd, alla LSS-insatser som finns, här sitter vi och litar på dessa myndighetspersoner som vi blottlägger hela vårt liv och hela vårt känsloregister inför. Eller gjorde menar jag. Jag litar inte ett dugg på dem längre…
Det er smertefullt å lese om dette. Hilsen med klem fra Norge
såg programet ,inte klokt, har själv en make helt förlammad iMS <3
Då vet du mer än väl hur det känns… När jag så här efter en vecka fått lite mer distans känner jag mig arg, frustrerad, ledsen och till viss del ännu ganska tom…
Hoppas du och din man får den hjälp ni behöver!
Kram