… och som alltid blir jag smått euforisk då jag öppnar adventslådan och finner henne…

Hon, min mörkhyade vackra lilla ängel som står för så mycket. Som jag fann som om hon vore ett omen, inför den första advent i lilla H:s liv. 

 

Det var 2004 och jag hade ganska nyligen blivit varse vad det innebär att vara olik. Egentligen hade jag bara fått en försmak om vad det kan innebära att vara olik. Erfarenheterna kring det är ännu större nu, så här nio år senare.

De positiva överväger, utan tvekan. De negativa gör ont, utan tvekan…

 

Då, inför advent för nio år sedan, när min lilla bebis var så sjuk levde jag i någon slags surrealistisk värld.

Å ena sidan var jag så lycklig för att vi fått just lilla H till oss, jag var så lycklig att hennes fina syskon var galet förälskade i henne – och stolta över henne. Å andra sidan var jag fullkomligt skräckslagen över att vi inte skulle få ha henne kvar. Svårt hjärtsjuk och dessutom med ett svårt fel i tarmen som vi anade men som bvc bortförklarade med att jag var en smått hysterisk mamma. Kanske var jag hysterisk, vad vet jag? Men var jag det så var jag det av skräck för att döden skulle ta henne ifrån oss, inte för något annat.

Jag undrar vilken förälder som inte hade varit hysterisk då…?

 

Vi har fler barn, vi måste fungera och vi gjorde allt som stod i vår makt för att livet skulle rulla på vanligt och liksom lyckligt för syskonens skull. En dag när jag i min skräckslagenhet försökte få livet att fungera som vanligt gick jag på julmarknad med barnen. Lilla H i bärsele på magen och med en nioåring och två sjuåringar i mina två händer. Jo, det går – jag lovar! Då står hon där, precis framför mig. Den mörkhyade lilla vackra ängeln som liksom talade till mig, till mitt hjärta. Hon som tycktes få mig att förstå att olika är bra. Jag som aldrig tidigare haft något emot olikheter, men heller inte funderat särskilt mycket över olikheter blev oerhört berörd av just den här ängeln.

 

♥