… har vi haft minsann…

 

Och olika saker har vi tyckt varit bäst med eftermiddagen och kvällen, lilla H och jag.

Hedvig för sin del tyckte nog att Mc Donald´s-besöket innan seglarskolan var det bästa. Förutom en incident som höll på att göra mig galen präglades ”middagen” (kan man säga så om ett mål Mc Donald´s-mat?) ändå av ivrig hunger där varenda chicken nugget och varenda pommes frites åkte ner i Hedvigs mage. Med posten igår damp det dessutom ner en tidning till Hedvig från nämnda restaurang och där i fanns en kupong man kunde ”köpa” en glass för. Kupongen var med och glass köptes.

 

För min del var Mc Donald´s besöket inte det bästa med denna onsdagen. En ganska sur liten H hämtade jag på fritids och ganska sur fortsatte hon att vara. Lycklig dock över Mc Donald´s och ännu mer lycklig över att Ebba följde med. Pappan och jag var också med, men vi är inte så intressanta när Ebba är med. Just det bjuder vi gärna på.

 

På Mc Donalds utspelar sig följande scenario:

Hedvig leker i det otroligt tomma lekrummet medan pappan och jag beställer mat. I lekrummet finns stora plastklossar liknande legoklossar. Hedvig bygger och bygger tills maten står på bordet. Strategiskt (eller kanske ändå inte…?) har vi valt bordet närmast lekrummet. När Hedvig precis har börjat äta går två andra små flickor in i lekrummet och raserar (naturligtvis) det som Hedvig byggt upp – de vill ju bygga nytt så klart.

 

Hedvig får ett bryt och jag får också ett.

Hedvig får ett bryt för att de ”förstöööööl” hennes rum.

Jag får ett bryt för att jag tycker att nu är det nog. Det är inte hennes rum, inte hennes lekrum och alla barn som vill får faktiskt leka i det otroligt tomma lekrummet.

Hedvig håller inte med mig och hon är arg som ett bi.

Jag tycker att Hedvig beter sig otroligt barnsligt och är också arg som ett bi.

Ilsket ber jag henne att bara skärpa till sig – jag vet ju att hon vet att alla barn visst får leka där.

 

Men Hedvig är inte bara arg som ett bi. Hon är också otroligt ledsen och hon blir ännu mer ledsen efter en liten stund då det allra mest arga liksom rinner av henne. Plötsligt, fast jag fortfarande är lite arg, tycker jag så synd om henne där hon sitter med tårar och snor rinnande om vartannat. Tårarna kan liksom inte sluta rinna, fast hon tappert försöker hejda dem. Då måste vi kramas lite och torka både tårar och snor. Vi måste också säga flera gånger att Hedvig visst kan gå in i lekrummet igen när maten är uppäten och då kan hon ju bygga upp sina klossar igen. Fast vi sagt detta flera gånger under själva brytet är det som om det först nu sjunker in. Tårarna slutar rinna, Hedvig spricker upp i ett leende och slukar sin mat med sällan skådad iver. Puh…

 

Hon kommer ihåg sin kupong och stegar själv fram till kassan och förklarar att hon gärna vill köpa en glass.

Jag vet inte om det är glassen eller det faktum att hon ”köpte” den själv som gör att hon strålar som en sol när hon kommer gåendes mot oss med sin glass i handen. Det spelar ju ingen roll, hon är lycklig och det räcker för oss.

 

På andraplats av bästa saker den här onsdagen kommer nog seglarskolan för oss båda två.

Fast av olika anledningar tänker jag mig…

 

För Hedvigs del handlar det om att det faktiskt är roligt att segla.

För min del handlar det om att det faktiskt var lite skönt att se Hedvig kliva ombord på båten och vara en bra bit ifrån mig en dryg timme. Får man ens säga så som mamma…?

 

Det var nämligen så att vi hann med ett par bryt till på den tre minuter långa vägen mellan Mc Donald´s och seglarskolan. Det är pucko hit och anka dit, däremellan slängs ord som gubbe, nej och vill inte in både här och där i meningarna.

 

 

Det bästa för mig idag hände vid ett vägarbete på väg hem från seglarskolan.

Vägarbetet i sig är naturligtvis inte så himla roligt, det skapar evighetsköer vilket är både stressande, frustrerande och irriterande. Inte minst tycker lilla H det.

 

Men, det är då det händer!

Vid ett provisoriskt rödljus måste vi stå en lång, lång stund.

Vi tittar ut på havet som ligger alldeles intill oss. Där simmar en andmamma och hennes nio små yttepyttiga pluttungar. Vi tycker de är jätteroliga att titta på och Hedvig säger Plopp varje gång en pluttunge dyker under ytan, och hon säger Tittut varje gång en pluttunge kommer upp igen. Länge, länge tittar vi på dem.

Plötsligt säger Hedvig:

 

 

Jag blev full i skratt och frågade vad hon sagt eftersom hon omöjligtvis kunde sagt precis det jag hörde att hon sade. Igen sade hon:

 

 

Hon pekade på en skylt som var placerad intill det provisoriska rödljuset.

På skylten stod mycket riktigt Invänta lotsbil!

Jag får erkänna att jag nästan sprack av stolthet.

Herre Gud, nu läser hon ord hon aldrig tidigare sett!

Hur gick det till?!