… blev ändå till en mysig eftermiddag och kväll…

 

Det trodde jag inte imorse när vi var så galet osams, lilla H och jag.

Ibland, oftast om jag ska vara ärlig, förstår jag inte hur och varför vi plötsligt är osams vi två. Det går så fort…

Vi som är tillsammans all tid förutom under skol-, fritids- och arbetstid. Eller är det kanske just därför vi blir osams? För att vi tillbringar så mycket tid tillsammans? För mycket tid? Kan man ens ha för mycket tid tillsammans med sina barn? Jag har svårt att se just det. Att man skulle kunna ha för mycket tid tillsammans.

 

Ändå ryker vi ihop så galet rejält emellanåt!

Hon är både ben- och stenhård, lilla H. Till en viss gräns. När gränsen är passerad blir hon väldigt ledsen och hulkar fram att hon minsann inte älskar när jag är arg. Så klart hon inte gör. Jag älskar inte heller att vara arg, eller när någon är arg på mig. Inte heller älskar jag när lilla H är oerhört provocerande och stundom till och med elak mot mig. Någon säger att det inte finns elaka barn – det kanske det inte gör. Men det finns definitivt barn som testar gränser genom att säga elaka saker till sin mamma. Till den kategorin hör lilla H…

 

Lika ljuvlig som hon kan vara, lika infernaliskt elak kan hon vara om hon har lust med det. Orden som då spottas fram är som piskrapp mot en hyfsat känslig mammasjäl…

Vilken tur då att hon mestadels är alldeles galet ljuvlig tänker jag, för just så är det.

Kanske är det därför morgnar som denna gör lite ont…?

 

Imorse var det Hedvig själv som kom och frågade om vi inte kunde vara vänner igen.

Jag kan inte låta bli att se just det som en liten, liten seger.

 

 

Men jag kände så i alla fall.

Inte så mycket för att det var hon och inte jag.

Nej, så knasigt tänker jag inte ens när jag är arg. Men det faktum att lilla H faktiskt insåg värdet i att bli sams igen, det ser jag som en liten, liten seger. Det är en stor utveckling i hennes lilla personlighet och det gladde mig mitt i min ilska. Jo, jag är långsint, jag vet…

 

Ska jag vara riktigt ärlig hade jag inte alls lust att bli sams. Eller jo, lust hade jag, men jag kände mig inte riktigt redo för att bli sams där och då. Även jag insåg dock värdet i att bli sams innan vi skulle skiljas åt för dagen så jag svalde min ilska och gick med på att bli sams genom pussar och kramar, hårda kramar, och många, långa och stora ömhetsbetygelser. Vi tokälskar ju varandra liksom, lilla H och jag…

 

Påverkad av morgonens osämja var jag hela dagen.

Jag hoppas att Hedvig inte var det. Jag tror inte att Hedvig var så påverkad för resten av dagen. Igen avundas jag hennes förmåga att vara här och nu. Vi var ju sams igen och det är gott nog för henne.

Det är också en liten tröst för det spruckna mammahjärtat.

 

En småsur liten Hedvig fann jag på fritids senare på eftermiddagen.

Lite blandad kompott på humöret skulle jag vilja säga. Lite sur, lite glad, lite arg, lite irriterad. Men ändå nöjd mitt i alltihop. Jag får inte riktigt kläm på hennes förmåga till känslouttryck, men jag avundas den.

 

Väl hemma ville Hedvig vara lite ifred i sitt älskade soffhörn – som vanligt.

Det respekteras av oss alla och när hon ”varit ifred klart” som hon själv säger så är hon oftast väldigt positiv, glad och trevlig. Idag kände jag mig tveksam till hur det skulle bli – men det blev precis så!

 

Vi har hoppat studsmatta, vi har spelat fotboll, vi har lekt med Aquaplay och – kanske bäst av allt – vi har ätit fisksoppa med ljummen baguette i solen på altanen. Jordgubbar med mjölk och socker till efterrätt…

 

Hedvig berättade om sin dag i skolan.

En dag där de gått en lång promenad till Kulturhuset och medverkat i en allsångskonsert, ätit sin matsäck och sedan tagit bussen tillbaka till skolan. Hedvig sjöng diverse allsånger för mig medan vi åt och plötsligt kändes hela livet så där lugnt, stilla, härligt och glatt som jag allra, allra helst vill ha det…

 

♥