… som gör en lycklig…

Tur är väl det kanske, att inte så stora apparater ska till för att man ska känna sig glad och varm inombords. Dagen idag blev så där härlig som jag önskat. Lilla H har lekt och skrattat och skrattat och lekt. Jag myser ännu…

Av blyga lilla Maja syntes inte ett spår. Hon hade nog jobbat bra med din blygsel inför besöket hos oss oss. Av blyga lilla Henry syntes lite, men inte mer än att det släppte, av blyga lilla H syntes heller knappt ett spår. Några minuter till en början kanske, men knappt det.

Några små bryt har Hedvig visat på – så klart tänker jag som ändå var beredd på fler. Det är himla svårt för Hedvig att förstå för att andra barn inte alltid vill göra det hon vill. Efter att ha hoppat studsmatta så de var genomsvettiga och måste dricka massor av saft för att orka hoppa ännu mycket mer, kände Maja sig så trött och ville göra något annat. Helt förståeligt för alla utom för lilla H, som fick ett bryt! 

Lilla Maja slängde snabba ögonkast på både mig och sin mamma, som för att söka bekräftelse att hon inte gjort fel. Jag fick skynda, skynda att tala om för Maja att hon alls inte behövde hoppa mer. Likaså fick jag skynda, skynda att tala om för tokarga Hedvig att Maja alls inte behövde hoppa om hon inte ville, att Hedvig gärna fick hoppa ändå eller välja att leka något annat med Maja och Henry. Hedvig valde att fortsätta vara arg och kalla sin mamma för Pucko och annat hemskt…

Då lämnades Hedvig därhän en liten, liten stund. Jag vet ju att det oftast inte tar många minuter innan hon kommer och så även idag. I ett huj befann sig alla tre små fina hängande i romerska ringar, glatt turandes om! Så självklart, så otvunget. Barbro och jag bara log.

När fina familjen skulle åka hem ville inte Maja. Det tar jag som ett gott betyg…