Jag måste nog…
… jobba lite mer på det hårda skal jag ibland önskar att jag hade…
Ett skal med en yta där saker, små som stora, inte tränger igenom och skapar den där klumpen i halsen. Inte så att jag vill bli en hård människa, inte alls. Hårda, kyliga människor tilltalar mig inte. Mer så att jag vill ha ett skal som liksom sållar vad som sårar mig. Eller åtminstone gör så att jag kan ge svar på tal först och bli ledsen sedan, om jag nu ska bli ledsen.
Häromdagen skrev jag om de slentrianmässiga uttryck människor slänger sig med utan att tänka sig för. Och förmodligen oftast utan att mena något illa, även om det kan göra illa beroende på vem som hör orden. Jag har en fin människa i min närhet. Fin och varm anser jag och jag tycker mycket om denna människan. Häromdagen pratade vi, det var länge sedan och vi ställde många frågor till varandra om hur livet ser ut nu, semestrar, barn med mera. Av en eller annan anledning nämner denna människan något om ett läger och jag frågar vad det är för läger.
– Ja… ett läger för sådana där lite halvstörda du vet…
PANG!
Som ett knytnävsslag i magen. Som en projektil som direkt och skoningslöst tränger igenom det skal jag i min enfald trodde var åtminstone lite hårt. Det är inte hårt. Om jag bara kunde skaffa mig lite hårdare yta på mig själv så att jag snabbt kunde finna mig och tala om att sådana ordval inte är okej i vårt hus. Men igen kände jag att om jag öppnar munnen nu kommer rösten brytas, tårar att rinna och ja, det är lite jobbigt tycker jag…
Istället sade jag att Nej, jag vet inte vad du menar…
– Tja, sådana med lite diagnoser, bokstavskombinationer och så, jag vet inte…
Det skrämmer mig att kloka, varma, fina människor uttrycker sig så utan minsta eftertanke. För mig handlar det om att inte tänka längre än näsan räcker och det tycker jag är märkligt av vuxna människor. Säkert finns det många som tycker att jag överreagerar, som tycker att jag är överkänslig. Jag tycker inte det. Det kan aldrig någonsin vara okej i mitt sinne att människor trampar på andra människor, medvetet eller omedvetet. Så här i efterhand har jag flera rappa kommentarer på lager som jag önskar att jag kommit på där och då. Kanske jag skall öva in dem så det inte blir så svårt nästa gång…?
♥
Det är precis så här jag är rädd att ”folk” uttrycker sig om älskade lilla H…
Men måste inte alla få vara som de är? Om man har ett barn som är väldigt tidig och som man märker kör förbi alla i sin omgivning vad det gäller kunskap, ska man då inte få oroa sig för hur den ska klara sig med sina förutsättningar? Hur kommer skolan att klara av att ge det barnet utmaningar? Hur ska man som förälder hjälpa barnet med den sociala biten? Alla föräldrar vill ge sina barn bästa förutsättningar efter var deras barn är! Olika är bra tänker jag så föringa inte en förälder som oroar sig för sitt unika barn oavsett vad oron består i. Sedan behöver man inte kämpa för rätten till stöd, avlastning m m så förutsättningarna är väldigt olika men själva oron och omsorgen, hur löjlig den en kan te sig, tycker inte jag vi ska se ner på.
Den här gången satt jag tyst … Orkar inte alltid.
Nej, ibland tjänar det kanske heller inte något till att säga något. Din kollega var orolig på sitt sätt för sitt barn vilket ju då är hennes vardag och hennes bekymmer. När Hedvig var liten och väldigt väldigt sjuk minns jag att jag försökte få persektiv på det hela genom att tänka på andra som hade ännu svårare sjuka barn. Jag lyckades inte… Mitt barn var väldigt sjuk och även om andras barn var svårare sjuka så tog det inte bort min oro…
Satt i mitt rum på jobbet och hör två kollegor prata om sina barn. Någon var sen med språket och kollegan uttryckte den obefogad oron så fruktansvärt illa i mina öron, vi som sliter med språkträning daglige…Jag har blivit mer hårdhudad med åren, men det hjälper inte alltid.
Även om din vän inte menade något illa med den mening så kan det såra så djupt.
Jag tror att många inte vet hur man ska säga, vad man ska kalla denna gruppen med underbara människor. Jag har lärt mig en hel del genom mitt jobb men det är svårt att jobba bort invanda beteenden. Sen gillar inte jag det att vi är så duktiga på att placera alla i fack. Kan vi inte alla få vara bara oss själva och vara sån som vi är, det är ju det som gör livet så härligt att leva genom att träffa alla underbara människor med sina speciella personligheter.
Kram!
Hittade din blogg via artikeln på minbebis och nu har jag läst och läst och läst samtidigt som jag skrattat högt och gråtit med er. Vilken fantastisk liten person ni har där hemma! Det gör mig ledsen när vi alla inte kan få vara bara människor utan en massa annat. Lilla H verkar vara en sprudlande härlig tjej, Det måste få vara det som definierar vem hon är som människa, inte vad andra obetänksamt säger om henne.
Jaa vad säger man. … jag brukar önska mig en såndär röd av o på stängningsknapp så jag skulle kunna värja mig från min oro men nu får jag nog utöka användningsområdet så jag kan slå av när nån uttrycker sig illa utan att förstå. För det är ju just förståelsen som saknas… suck… när jag hittar denna konstruktion lovar jag att skaffa en till dig också 😉