jun 18 2013
Jag förstår att många…
 
… känner igen sig i situationen jag beskrev igår…
Tyvärr, tänker jag. Det betyder ju att det är så här det är och det är ledsamt.
Jag förstår också att många som inte känner igen sig i blivit bestörta då de läst. Det tänker jag är bra. Det betyder att de kanske hittills varit omedvetna om hur saker och ting går till och plötsligt blir de varse och tar illa vid sig. Tar man illa vid sig kan man välja att blunda eller förändra. Jag hoppas och tror att de flesta vill förändra. Jag lever i tron att människor i grund och botten är goda och jag vill inte heller ha någon annan människosyn än den.
 
Jag förstår också av alla kommentarer att folk undrar vart alla föräldrar var på kalaset. Varför gjorde de inget? Min upplevelse på kalaset handlade inte om att de vuxna, de andra föräldrarna gjorde något fel. Det var 16 sjuåringar och lilla H på kalaset. 16 barn bodde nära och snudd på samtliga av de barnens föräldrar lämnade naturligtvis sina barn där och gick sedan hem. Ett par föräldrar var kvar av olika skäl. Ebba och Ludvig vägrade till exempel att lämnas på kalas då de var sju, då var jag kvar. Så var det de båda jubilarernas föräldrar naturligtvis. Av dem känner jag det ena föräldraparet och de båda älskar Hedvig högt. Jubilarernas föräldrar befann sig på mittenvåningen där de fixade med mat och dryck för de små gästerna. På våning tre befann sig 17 barn. 16 av dem härjade vilt, en liten H härjade inte. På våning tre befann även jag mig.
Man kan tänka och fundera kring varför ingen vuxen såg att några inte var snälla mot lilla H. För egen del funderar jag inte så mycket på just det. Finfina kompis F:s nästan-mamma som älskar Hedvig var uppe hos oss flera gånger och bad Hedvig vara med, frågade om hon inte vill komma och äta etc. Men det var lite för sent. Hedvig var redan sårad, ledsen och stukad.
Nästan-mamman har idag frågat mig varför jag inte berättade för henne att Hedvig var ledsen. Hon trodde att Hedvig bara inte ville. Jag har svarat den älskvärda nästan-mamman att om jag hade öppnat munnen där och då och berättat hur det gick till så hade jag brustit ut i gråt och jag orkar inte, vill inte gråta jämt och samt bland folk jag inte känner. Jag som så ofta får höra att jag är så stark känner mig mer skör än någonsin i dessa lägen. Nästan-mamman förstår mig för vi känner varandra inifrån och ut.
Sedan kan man visst fundera på varför de föräldrar som var kvar inte klev en trappa upp emellanåt för att se hur saker och ting avlöpte, för att se att så att alla var med, att alla var snälla och så vidare. Men det är inte där min ledsenhet ligger. Jag var ju där. Min ledsenhet ligger i lilla H:s ledsenhet. Hela lilla Hedvig som blev så ledsen.
Det som tynger mig, som får mig att grubbla, som får mina ögon att tåras är hur världen ser ut. Det är en kall och hård värld vi ska skicka våra barn ut i, och det ger mig en klump i magen. Jag försöker rusta mina barn, ge dem självkänsla och en stark tro på sig själva. Vad mer kan man som förälder göra?
Som alltid tror jag vi måste börja med oss vuxna. Barn gör inte som vi säger åt dem att göra, barn gör som vi vuxna gör. Var och en av oss vuxna måste ta sitt ansvar och tänka över sina ordval, fundera över hur snacket går hemma vid köksbordet. Det är där allting börjar, det är där barnen och deras värderingar formas.
 
Ludvig, som är 16 år och väldigt klok, sade då jag berättade om kalaset för honom:
 
– För mig är det så konstigt att människor ser ner på andra människor. Du har liksom aldrig pratat negativt om människor med annan hudfärg, med annan sexuell läggning eller med människor med någon typ av funktionsnedsättning. Det viktigaste för dig är att människor är genuint snälla och det är vad vi har vuxit upp med. Jag har aldrig funderat över att människor kan ha en negativ syn på andra människor beroende på dessa saker för hemma hos oss har det alltid varit så att alla människor är lika mycket värda…
 
Och precis så är det med mig. De finaste egenskaperna jag vet hos en människa är snällhet och empati. Med det kommer man så långt. Vi har aldrig haft stora diskussioner om alla människors lika värde här hemma, det har inte känts nödvändigt eftersom det varit så självklart. Ludvigs ord blev för mig som ett slags kvitto på att mina värderingar slagit rot i honom. Det känns bra. Jag har tre mycket snälla och empatiska barn och det är det viktigaste jag har kunnat ge dem.
Så jo, jag tror att föräldrar har del i hur deras barn uttrycker sig, hur de behandlar sin omgivning och hur deras acceptans för olikheter är. Ingen föds elak, få vill vara elaka men många är elaka utan att förstå det själva och det är där jag tänker att föräldrar har ett otroligt ansvar. Genom att vara goda empatiska förebilder som guidar sina barn genom rätt och fel kanske vi så småningom kan förändra en cynisk människosyn?
Jag har i skrivande stund haft 4957 läsare på bloggen bara idag, jag har fått många värmande, kloka, igenkännande och uppmuntrande ord både här och via Facebook. Några vackra ord kommer jag bära med mig för resten av livet och jag kommer att förmedla dem till alla mina barn.
 
Här hemma fortsätter vi att pussa på lilla H, bedyra vår enorma kärlek till henne och var och en av oss viskar mest hela tiden i hennes öra att hon är bäst. Älsklingsungen ler med hela ansiktet och säger:
 
– Ja, ja´ vet. De tyckel ja´ me´…
 
♥
 
 
LitenH 0 Kommentarer