Lilla H är som en solstråle…
… vid mellis idag…
Tramsar, rimmar, ramsar och skrattar så hon nästan trillar av stolen.
När vi skrattat massor åt alla hennes tokigheter ber jag henne äta upp jordgubbskrämen och hon svarar:
– Ok Pucko!
Med ens kokar det i mig men jag lyckas behålla lugnet när jag säger:
– Mamma kan du kalla mig…
– Ok mammapucko!!!
♥
Liksom…?!
Mammapucko 🙂 Ja, så kan man ju känna sig ibland… Fina, söta lilla H! Jag vet inte om du brukar läsa Bosse Lidéns blogg? Idag gästbloggar hans fru Solveig – så fantastiskt gripande om hennes bror med Downs syndrom och man inser att det hänt saker på några år. Jag vet inte om du vill och orkar läsa, men jag tänkte på dig 🙂 Stor kram!!!
http://bosseliden.wordpress.com/2013/01/28/min-annorlunda-bror/
Mmm, mammapucko tycks jag vara mest hela tiden – ibland är ordet laddat med ilska och ibland är det laddat med kärlek <3 Tack för tipset om bloggen/inlägget! Jag har läst det och blev så glad inombords!Kram
Så här lite på avstånd är detta tämligen underhållande.
Sv. Du är välkommen på frukost när helst det passar. Och jag lovar att den skall serveras i skogen om det är så du önskar. Ta med dig några barn också vetja.
Mmm, kan förstå det 🙂 På nära håll är det dock provocerande!Skogsfrukost låter ljuvligt bara du kan garantera att vildsvinen inte deltar 🙂