Precis nu fast…

… för 18 år sedan…

Klockan 11.43 föddes älskade lilla Ebba, eller Ebbungen som vi kallar henne.

Alldeles svarthårig och med ögon djupa som brunnar, låg hon plötsligt där på min mage och plirade på mig. Det är inget som slår ögonblicket då man möter sitt barns blick för allra första gången. Förälskelsen är så total, så omedelbar och så otroligt villkorslös.

Ebba har traskat sina nu 18 år på jorden till bredden fylld av godhet. Jag vet nog faktiskt ingen som är så fylld av just godhet som denna lilla vackra flicka som är min äldsta dotter. God och till bredden fylld av kärlek för dem som står henne nära. Hon vill så mycket och hon ger så mycket. Hennes ”trotsåldrar”  har endast bestått av en plutande mun och ett stamp med en liten, liten fot (än idag har hon bara 35 ½ i skostorlek) men hon har alltid, alltid gjort som jag har sagt. Jag har alltid, alltid kunnat lita på finaste Ebba. En enda gång har hon smällt igen dörren till sitt rum! Då var hon kanske 12-13 år och jag blev så snopen att jag på allvar frågade om hon verkligen smällde igen dörren eller om det var korsdrag. Hennes svar var ”Äuhmmm… jag smällde… typ…” Jag svarade lugnt att så gör vi inte i vårt hus – och hon har heller aldrig gjort det sedan dess.

En fin vän till mig, Cilla, sade till mig för ett tag sedan ”Du förstår väl att Ebba och Ludde inte är normen för hur tonåringar normalt beter sig Jessica! De är så himla snälla, goda, sociala och empatiska och du ska skatta dig lycklig som har så fina barn…” Det gör jag! Skattar mig lycklig…

Då Ebba gick ut nionde klass fick varje elev en ros av sina fantastiska mentorer. En ros och en vacker lapp där elevens namn stod samt en beskrivning av eleven för varje bokstav i dess namn. På Ebbas lapp stod det:

                                                                         Enastående empatisk

                                                                         Behaglig

                                                                         Bildskön

                                                                         Ambitiös

Det är egenskaper som verkligen kan tillskrivas Ebba och det glädjer mig så att två underbara mentorer sett dem, att de sett Ebba.

♥

18 år… smaka på den siffran…

Det är stort att fylla 18 år!

Då är man plötsligt vuxen i samhällets ögon, nya dörrar öppnas, nya möjligheter ges. Kanske är man inte vuxen i alla lägen, men blir man någonsin det i alla lägen tänker jag, vuxen…?

Ebba är vuxen i många lägen, inte i alla. Ibland tror jag man väljer vilka lägen man är vuxen i och inte. Ibland är det skönt när någon annan agerar vuxen, tar kommandot och tar hand om. Som mamma kommer jag alltid att ta hand om mina barn, närhelst de vill. Jag ser det som en ynnest att få ta hand om mina barn, de är ju det bästa jag har.

Ebba är flygfärdig nu, definitivt, hon är till stora delar redo för vuxenlivet. Jag är inte riktgt redo känner jag. Jag är inte fullt så redo för att Ebba är 18 år som hon är. Det gör lite ont någonstans, kanske är det i navelsträngen det värker?  Jag är inte riktigt redo för Ebbas vuxenliv känner jag. Jag delar all hennes glädje och all hennes förväntan inför framtiden till fullo. Jag älskar när hon bubblar och pratar om allt hon vill göra med sitt liv, nära och längre fram. Jag älskar hur hennes ögon glittrar och hur hennes söta lilla farmors-lika-mun ler när hon berättar, och jag delar verkligen glädjen till hundra procent. Jag minns hur det kändes då jag var 18, jag känner igen mig och jag anar också pirret i magen som är hisnande och som infinner sig då man står inför allt det roliga man vill med sitt liv. Snart har hon körkort, om drygt ett år tar hon studenten. Förhoppningsvis kommer hon att resa jorden runt och uppleva fantastiska saker. Kanske universitet och det härliga, men fattiga, studentlivet väntar sedan. För att inte tala om den stora kärleken som drabbar en förr eller senare. Det är underbara saker att se fram emot och jag unnar henne verkligen allt!

Men jag känner också ett litet styng av vemod…

Jag vet inte varför egentligen, men lite av vemod har kommit över mig titt som tätt den senaste veckan. Vemod över att en epok är slut kanske? Jag vet inte, för å andra sidan tar en ny epok vid och är det något jag lärt mig under mina 18 år som mamma så är det att varje ålder har sitt. Ingen ålder är den andra lik men varje ålder är ljuvlig att ta del av.

Det är en konstig känsla att mitt första lilla barn fyller 18 år idag. En konstig, annorlunda, härlig, hisnande, stolt och förväntansfull känsla. Men lite vemodig… Hur kan en känsla vara så många i en?

Ebba står upp för sig själv, mer och mer vilket är oerhört positivt. Är man snäll och godhjärtad blir man också trampad på, och överkörd många gånger. Kanske Ebba inte alltid gör sin röst hörd, men i det tysta står hon alltid upp för sig själv. Många är gångerna då jag bett henne att ta plats! Hon har rätt att ta plats lika mycket som någon annan. Handlar det om någon annan, då gör hon sin röst hörd på alla sätt hon kan. Det har blivit extra tydligt sedan lilla H kom till oss. Det är inte helt lätt alla gånger att vara syskon till någon som i andras ögon är olik. Något hände med Ebba när Hedvig kom. Ebba satte ner foten, markerade och vågade högt och tydligt deklarera allas lika värde. Ingen, och jag menar ingen, trampar ostraffat på lilla H. Ebba har utan skrupler avväpnat alla eventuella funderingar bland klasskamrater, gamla som nya. Det har hon gjort genom att hålla föredrag/redovisningar om Hedvig, om Downs syndrom, om fosterdiagnostik etc. I nian skrev hon sitt nationella prov om kärleken till Hedvig. I ettan på gymnasiet både skrev och höll hon sitt muntliga nationella prov om sin mycket speciella relation till Hedvig.

Idag, på sin 18-årsdag, håller hon ett tal på engelska i skolan. Ett tal som handlar om hur framtiden ska bli då Danmark segervisst deklarerar att år 2030 kommer Danmarks sista bebis med Downs syndrom att födas. Hon talar om att Sverige är på väg åt samma håll och väcker frågan om det är ett sådant samhälle vi vill ha? Hon undrar vad vi är rädda för?

” Why is so many people afraid of getting a child with 47 chromosomes instead of 46, as most of us have? It´s not a monster in it, which is easy to believe if you look at the reaction of some people when they know that their child has got Down syndrome. But I can tell all of you that it´s not a monster hided in there, definitely not!”

Jag blir varm inombords då jag tänker på vilken fantastisk tur Hedvig har som fått just Ebba som storasyster. Ebba som tycker det är lite sorgligt att Hedvig inte har den ärftliga varianten av Downs syndrom, då minskar ju chansen för Ebba att också få ett barn med en extra liten kromosom…

Jag tänker att vi alla som finns runt Ebba har en fantastisk tur som får ta del av denna kärleksfulla, goda, vackra, kloka och mycket empatiska flicka!

Min syster skrev till mig härom kvällen:

 ”Precis så fantastisk är hon denna vackra flicka. Fundera lite på vart allt detta kommer ifrån, både på insidan och utsidan… Kanske henne mamma har bidragit något? Med kärlek, känsla och god känsla för etik har denna lilla varelse lotsats genom uppväxtåren. Du skall vara stolt, detta är kvittot…”

Om Ebba 18 år är kvittot på all omsorg, kärlek och goda råd jag villkorslöst gett henne genom alla år så kan jag inte vara annat än stolt. Stolt och lycklig och extremt tacksam att just Ebba är ett av mina tre fantastiska barn.

All lycka och all kärlek till dig på din 18-årsdag, fina lilla Ebbungen!

Jag tokälskar dig, nu och i evighet…

♥